Möt Maria Lalos, specialistpsykolog med en enastående förmåga att fånga människor. Mig fångade hon som deltagare på en specialistkurs jag höll. När det senare skulle rekryteras en driven klinisk psykolog till Psykologpartners nystartade kontor i Umeå var hon den givna kandidaten. Till min glädje tackade hon ja och hon har fortsatt att engagera i min närhet sedan dess. Inte minst under researcharbetet till Handledarens hemligheter där intervjun med henne stack ut då hon framhöll vikten av facilitering framför allt annat. Läs om Marias psykologresa och syn på handledning här.
Var startade din psykologresa och vilka hållpunkter har den haft?
Jag är uppvuxen med två föräldrar med en stark identitet och kärlek till sitt arbete. De har båda arbetat nära patienter, bidragit till ny kunskap via forskning och delat med sig av frågor de brunnit extra för. Att jag sökte mig till ett yrke som både känns och är kul är nog ingen tillfällighet. Jag övervägde att prova lyckan som dansare men en yrkesdansare fick mig att tänka om; ”Du kommer inte bli dansare Maria, för du vill mer än bara en sak och då har du inte en chans”. Där och då blev jag nog lite sur men i efterhand ser jag hur rätt han hade.
Jag läste psykologprogrammet på Umeå universitet och efter examen arbetade jag på två olika psykiatriska mottagningar specialiserade på bipolär sjukdom i Stockholm. I miljön på Karolinska fick jag med mig många viktiga principer som jag hållit nära under snart 20 år; respekt för varandras olika kompetenser, modet att utveckla nya koncept, betydelsen av tydliga vårdflöden och en iver att utvecklas.
Har alltid trivts med varierade arbetsuppgifter så när jag flyttade tillbaka till Umeå blev anställningen som enda psykolog på en medelstor vårdcentral en lyckosam matchning. Under de åren fick jag en rejäl boost som psykolog. Patienter blev hjälpta, kollegor uppskattade samarbetet och jag fick en stor frihet att forma mitt uppdrag som jag ville. Det blev också krävande år, då jag hade små barn hemma och en man som arbetade mycket och då dök du Elin upp i mitt liv. Jag hade ingen tanke på att bli konsult och än mindre att vara med i en uppstart av en psykologverksamhet, men när jag fick möjligheten tog jag den.
Där och då var det många känslor på en och samma gång. Å ena sidan släppte jag taget om en tydlig identitet som klinisk psykolog och breddade mig mot handledning och utbildning. Å andra sidan fick jag en chans att nå ut till fler med psykologisk kunskap som jag starkt tror på kan göra skillnad i människors liv. Och som jag fick öva på kundmöten, uppdragsdialoger, nätverkande och att bolla idéer kring olika tjänster. Det blev många roliga och händelserika år.
Förra året tog jag så ännu ett nytt kliv. Jag har alltid trivts i rollen som utbildare, så när jag fick chansen att arbeta med psykologstudenter på halvtid kunde jag inte låta bli och det blev ett år på Mittuniversitetet i Östersund. Studenter är oslagbara när det kommer till att få syn på sina egna professionella antaganden och arbetssätt och det här sammanföll med en tid då jag kände att jag behövde fler perspektiv och ett nytt sammanhang för att fortsätta utvecklas. I den vevan startade jag också mitt eget bolag.
Du har alltså arbetat inom psykiatrin, primärvården, på konsultföretag, universitetet och nu egen firma – när har du lärt dig som mest?
Det har varit när jag har behövt vara psykologiskt flexibel själv och kunnat tänka nytt kring min roll och vad som är möjligt.
Första gången jag kom i kontakt med begreppet psykologisk flexibilitet var nog 2008. Jag blev direkt skeptisk då det lät för bra och något som kan tillämpas på det mesta. Kan bli vetgirig och lite tjurig i sådana lägen. Nu vet jag att det varken är en ”sak” eller något vi gör med vänsterhanden medan vi fortsätter i gamla hjulspår. Tvärtom! Det handlar om ett förhållningssätt där det mentala, kroppsliga, sociala och även existentiella möts och blir till handling. Det häftiga är att det ryms så mycket lärande och utveckling i den skärningspunkten – och även massa nervositet och självtvivel. Jag har vid tre tillfällen sagt upp mig från arbeten jag älskat och identifierat mig med, och där jag omgett mig med fantastiska kollegor. Varje gång har det också inneburit en brant inlärningskurva och höga krav på att anpassa mitt sätt att arbeta på och förmedla min expertis som psykolog. Jag har behövt lära mig olika ”psykologdialekter” i övergången mellan psykiatri, primärvård och till psykologkonsult. Och nu övar jag på en ny dialekt, den som egenföretagare.
Den absolut brantaste och snabbaste inlärningskurvan var med Psykologpartners. Där fick jag i princip lära mig nya psykologuppgifter samtidigt som jag utförde dem. Då fick jag verkligen stretcha mina flexibilitetsmuskler.
”Det häftiga är att det ryms så mycket lärande och utveckling i den skärningspunkten – och även massa nervositet och självtvivel”
Jag ville intervjua dig eftersom du har ett engagemang utöver det vanliga – vad är det som gör dig så engagerad?
Det verkar som att jag dras till att vilja förstå vad som behövs i en verksamhet för att psykologisk kunskap ska kunna nå fler och i ett tidigare skede. Får jag då ett handlingsutrymme kan jag inte låta bli att engagera mig. Och när engagemanget växer kommer en känsla av att ”Här hör jag hemma”. Har inte tänkt på det tidigare, men kanske är det då min kreativitet och lust att prova något nytt kickar in. Det har till exempel blivit många gruppträffar under årens lopp. Grupper med löpande intag, stora och små grupper, med digitalt stöd och nu senast grupp online för personer som känner sig som en ”bluff” trots kompetens och framgång (s.k. impostorsyndromet).
Nyligen blev jag påmind om ett initiativ jag nästan glömt bort som också berör drivkraften att nå ut till fler. På ACBS världskonferens i somras diskuterades hur inlärning via kroppen bör få en tydligare roll vid beteendeförändring. Som relativt ung i yrket och dessutom gravid bestämde jag mig för att erbjuda psykiatripatienter som av olika anledningar inte kunde delta i psykologisk behandling en serie gruppträffar. Tillsammans övade vi närvaro och psykologisk flexibilitet via fokus på kroppen. Även kollegor var välkomna att delta. Där och då såg jag ett behov och valde att göra något åt det. Idag hade jag nog tvekat och funderat över om jag hade behövt ett certifikat eller två. Baksidan med att ha blivit äldre och mer erfaren i yrket kanske?
Drivkraften att hitta vad som behövs i en verksamhet kommer väl till pass i arbetet med handledning – när tycker du att din handledning blir som bäst?
Det bästa är när en handledd i samband med utcheckning kommenterar vilket grymt jobb de utför och hur stolta de är över att ha varandra som kollegor. Jag vet att jag som handledare är med och skapar ett klimat där delande, igenkänning och lärande blir möjligt. Handledningen blir en slags mötesplats där olika personers inre och yttre prat kan utvecklas till ett gemensamt. Frågor som: ”När kommer du till din rätt i arbetet?”, ”När förvånade du dig själv senast?” eller ”När blev du inspirerad av en kollega?” används ibland för att skapa trivsel och värma upp samtalet i grupper. Jag ser fler möjligheter.
Delandet ger mig en hint om vad som är verkligt betydelsefullt för en person, vilka nya beteenden som har en potential att slå rot och i vilken grad hen är uppmärksam på andras beteenden. Där har vi ju massa viktiga fynd för utveckling och lärande. Jag lyssnar efter mönster och det som kan skapa igenkänning mellan medarbetare. I grupper där det finns en slagsida åt att betona likhet blir min uppgift att locka fram olika perspektiv och nyanser i upplevelser. I annat fall bromsas lärandet in.
Min strävan är att växla mellan tre nivåer av lyssnande – det medarbetaren säger, det som inte sägs direkt men som behövs och hur gruppen kan utgöra en resurs och ett stöd för individens lärande. Som jag ser det modellerar jag i stunden beteenden som medarbetare kan använda med varandra. Och då är det förstås viktigt att jag inte använder ett alltför psykologiserande eller teoretiskt prat. Mitt uppdrag är ju att hjälpa inte att glänsa.
Det finns mycket att säga om hur vi som handledare kan skapa förutsättningar för professionell reflektion. Jag ser mer och mer värdet av att avvakta eller vänta med att informera om något som handledare. Vad som sker i det tidsmässiga mellanrummet ger mig viktig återkoppling på vad gruppen befinner sig och vad de behöver av mig. Är jag i stället upptagen av mina egna tankar eller vad jag vill att vi ska komma fram till får arbetsgruppen inte ut mesta möjliga av handledningen.
”Min strävan är att växla mellan tre nivåer av lyssnande – det medarbetaren säger, det som inte sägs direkt men som behövs och hur gruppen kan utgöra en resurs och ett stöd för individens lärande”
Vad gör du när handledningen inte blir som du önskar?
Att handleda arbetsgrupper med vitt skilda behov är roligt men utmanande, särskilt i större arbetsgrupper och där tiden är begränsad. Om uppdragsgivaren inte kan eller vill anpassa formatet försöker jag påminna mig om att handledning utgör en lärandeprocess över tid. Jag behöver inte hinna med allas frågor, en handfull reflektionsövningar och diskutera psykologisk tillämpning i detalj vid varje tillfälle. Även om jag helst av allt vill det. Något jag ofta hör mig själv säga i lägen då en handledd är osäker på vad hen behöver eller tiden är knapp är ”Hur vill du att vi som grupp ska lyssna?” eller ”Vad vill du att vi som grupp ska lyssna efter när du berättar?”
Som handledare behöver jag också vara uppmärksam på lägen då jag behöver kontakta andra psykologer och handledare för vägledning och inspiration, speciellt nu när jag är egenföretagare.
Hur har det varit att starta eget?
Det jag funderar mest på just nu är hur jag ska beskriva mitt bolag. Det jag ägnar mig åt och vill fortsätta göra mer av har vuxit fram ur mina olika roller som psykolog, utbildare och konsult, och jag har inte hittat en beskrivning som känns helt rätt. Här får jag många olika råd av kollegor i branschen. Vissa företagare trycker på vikten av att nischa sig medan andra lyfter fördelen med att bevara sin bredd och anpassa sin verksamhet efter det som efterfrågas. ”Be om hjälp” – oftare och tidigare var det senaste rådet från en företagare som gjort en fin tillväxtresa. Det jag tar med mig allra mest från det gångna året är betydelsen av att söka upp och omge mig med personer som tror på mig och gläds åt det steg jag nu tagit.
Vad är nästa utvecklingssteg för dig?
Nu är jag inne i den där branta utvecklingskurvan igen…
Min drivkraft just nu handlar om att skapa lärandemiljöer där människor hör sin egen och andras kompetens tydligare, och får en ärlig chans att öva på sådant som är utmanande i arbetet.
Fick jag drömma stort skulle jag utveckla ”bootcamps” för träning av psykologiska färdigheter som kan göra skillnad på riktigt för medarbetare, ledare och människor i allmänhet. Inte i första hand en helgkurs på en avlägsen plats, även om en retreat runt Medelhavet vore ljuvligt. Utan som en integrerad del av arbetsvardagen där psykologiskt kapital blir lika viktigt som det ekonomiska och sociala.
Jag hör det ofta, att tillvaron går på högvarv och att förväntningarna på att utvecklas är höga. Både privat och i arbetet. Vissa omställningar i livet räknar vi med medan andra drabbar oss som en käftsmäll. Oavsett så tar det på krafterna att behöva anpassa sig gång på gång. Så har det i alla fall varit för mig.
Så vad vill jag göra mer av? Jag ser bara fler och fler områden där förmågan att agera flexibelt i förändring eller omställning behövs. I arbetslivet helt klart, hos ledare och medarbetare som behöver arbeta nära varandra. I föräldraskapet och åldrandet. Och hos alla de grymma kvinnor jag träffar som befinner sig mitt i yrkeslivet och parallellt behöver hantera hormonell omställning.
Så spännande! Då låter det som att du nu gett dig själv ett nytt handlingsutrymme att fylla med engagemang, kreativitet och lust och att du är på god väg att hitta ditt nya ”höra hemma”. Stort lycka till med det!
