För att utvecklas i handledning behöver vi ta hjälp med det som är svårt för oss – det vi gör fel, det vi inte klarar, det vi känner oss osäkra inför eller när vi inte räcker till – situationer som kan vara de svåraste att berätta om. Handledning vilar alltså på paradoxen att det vi främst behöver hjälp med kräver mest mod av oss att lyfta. Det här har jag funderat mycket på i mitt eget handledarskap och i arbetet med ’Handledarens hemligheter’.
Nu i juli var jag på den internationella ACT-konferensen ACBS i Lyon. En konferens fylld av värme, medmänsklighet, närvaro och terapeutiska färdigheter. På ett symposium kom sårbarhet i handledning upp genom ett forskarlag från Polen som undersökt när de handledda känner skam eller förnedring under handledningen. Presentationen hölls av Hubert Czupała, M.A. och hette Between fear of humiliation and shared humanity – a contextual analysis of humility in the supervisory relationship. I deras undersökning kunde många handledda beskriva situationer där de upplevde sig missförstådda, granskade eller förminskade och det gjorde dem mindre benägna att lyfta svårigheter framöver, de undanhöll sina misstag, drog sig bort från handledaren och upplevde minskad nyfikenhet och öppenhet.
Czupała lyfter fram att handledningsrelationen är asymmetrisk, ojämlik och hierarkisk och ofta innehåller någon form av utvärdering eller examination vilket är en grogrund för skam och undvikande.
När jag tänker på det här med skam och att visa sig sårbar återkommer jag ofta till samma bild. Det är som att hålla sitt hjärta i handen och försiktigt sträcka fram det till någon annan. ”Här är jag. Här är mina misstag, mina tvivel och mina tillkortakommanden.”
”Här är jag, här är mina misstag, mina tvivel och mina tillkortakommanden”
I det ögonblicket blir vi beroende av hur den andre svarar. Blir hjärtat varsamt mottaget, undersökt tillsammans och behandlat med respekt finns en möjlighet att växa. Om det däremot möts av fördömande, förvåning eller kritik finns en risk att vi sluter oss och chansen till utveckling går förlorad, kanske inte bara vid det aktuella tillfället utan det kan även påverka framåt. Tveksamheten inför att visa sårbarhet är fullt rimlig. Det är betydligt lättare och ofta mer tilltalande att visa sig kompetent än att säga:
”Jag förstår inte.”
”Jag tror att jag gjorde fel.”
”Jag tycker att det här är svårt.”
Vi skyddar oss gärna från risken att känna skam, skuld eller otillräcklighet och samtidigt är det just den där sårbarheten som behövs för utveckling. I handledning är vi ofta skickliga på att beskriva patientens problem, analysera metoder och diskutera teori. Betydligt svårare är det att säga:
”Jag blev arg.”
”Jag blev rädd.”
”Jag skämdes.”
”Jag tror inte att jag räckte till.”
När någon ändå gör det händer ofta något i gruppen. Flera nickar igenkännande, ”så blir det för mig också”. Det är ofta där jag tycker att handledningen blir som mest levande. Våra upplevelser och tillkortakommanden blir begripliga tillsammans. När någon vågar berätta om ett misstag eller en situation man inte klarade upptäcker andra att de inte är ensamma. Det skapas ett gemensamt språk för det som tidigare varit privat vilket påverkar gruppen. Det blir lättare att också mellan handledningstillfällena knacka på en kollegas dörr och säga, ”kan vi prata lite? Jag tror att jag gjorde bort mig nyss”. Att gruppen bygger en kultur där det blir möjligt att be om hjälp är kanske den allra största vinsten.
”Våra upplevelser och tillkortakommanden blir begripliga tillsammans”
Handledarens uppdrag
Vad är då handledarens roll i det här?
Det polska forskarlagets förslag till lösning var att handledaren aktivt arbetar med att främja ödmjukhet i handledningsrelationen. Exempelvis genom att hålla sina egna perspektiv lätt (det är hypoteser, inte sanningar), säkerställa att man tar in den handleddas perspektiv fullt ut och håller sig engagerad med en omtänksamhet om den handledde. De samlade sina råd i akronymen humble.
Det var intressant att ta del av tankar från andra som fördjupat sig i de här frågorna och roligt att känna igen sig i tankegångarna. Som handledare har mitt fokus länge varit att skapa ett klimat där människor vågar prata om det som är svårt och det tror jag fortfarande är avgörande. Men jag har också funderat över risken med att bli alltför validerande. Om handledningen enbart blir en plats där vi normaliserar och bekräftar finns risken att vi missar nästa steg. Sårbarhet behöver inte bara tas emot, den behöver användas också. Vi behöver tillsammans undersöka:
- Hur blev det här för dig?
- Hur blev det för din patient?
- Är det något i det här vi vill försöka förstå?
- Vad skulle kunna göras annorlunda nästa gång?
Vi tar emot det sårbara innehållet med respekt och låter det bli en plattform för fortsatt reflektion och utveckling.
När sårbarheten inte är funktionell
Det finns dock situationer där sårbarheten inte blir funktionell och till och med kan hindra arbetet i handledningen. Någon blir så upptagen av sina egna känslor så att patientens perspektiv eller handledningens fokus helt försvinner och det blir svårt att genomföra ett verksamt arbete. En konflikt som behöver tas i ett annat forum får ta plats och blir svårhanterlig. Någon känner sig tvungen att berätta allt den känner och upplever i sårbarhetens tecken och ångrar sig i efterhand över att ha sagt för mycket. Att visa sårbarhet innebär inte att allt alltid behöver sägas utan att den handledde delar tillräckligt mycket för att det ska bli hjälpsamt. Inte en helt lätt balansgång.
Jag tänker ofta att sårbarhet liknar exponering. Inte som behandlingsmetoden i strikt mening, utan som ett sätt att stegvis göra det som känns svårt. Första gången kanske man berättar om något ganska litet. Nästa gång något lite större. Så småningom upptäcker man att världen inte gick under, man kunde säga det högt och blev inte avvisad (förhoppningsvis!) och det blir lite lättare nästa gång. De här stegen kan vi handledare främja genom att visa oss intresserade och respektfulla för det som är svårt för den handledde, utan att pressa på om att få veta allt. Vi behöver också stötta övriga deltagare i gruppen att göra detsamma.
Professionell utveckling inifrån
Professionell utveckling handlar inte enbart om att lära sig fler metoder eller bli skickligare tekniskt, den handlar också om att förstå sig själv.
- Vad väcker den här patienten hos mig?
- Varför reagerar jag som jag gör?
- Vilka situationer får mig att tvivla på mig själv?
- Vad är det jag inte klarar av?
Det är frågor som sällan går att besvara ensam. Vi behöver andra människor som hjälper oss att se det vi själva har svårt att upptäcka men för att det ska bli möjligt behöver vi ibland våga hålla hjärtat i handen en liten stund. Och kanske är det just där, i mötet mellan mod, trygghet och nyfikenhet, som den verkliga professionsutvecklingen börjar.
”Vi behöver andra människor som hjälper oss att se det vi själva har svårt att upptäcka men för att det ska bli möjligt behöver vi våga hålla hjärtat i handen en liten stund”
