Min professionella utveckling: Josef Neib

Psykologjobbet kan sannerligen vara varierat även inom en och samma verksamhet. Josef Neib har arbetat tio år inom vuxenpsykiatrin i Gävleborg och under den tiden haft möjlighet att arbeta kliniskt inom öppenvård, på sluten avdelning, i DBT-team, med uppstart av digitalt team innan det fanns erfarenhet och tekniska lösningar för det, axla ansvaret som vårdenhetschef (inklusive att vikariera som dementor under pandemin…), ha ett fackligt driv och nu även med forskning som klinisk doktorand. En yrkesresa som gjort stor skillnad för många patienter och medarbetare och som hade kunnat ta plats på musikscenen i stället.

Var startade din psykologresa?

När jag gick gymnasiet var jag en ihärdig saxofonist och helt säker på att jag skulle studera vidare inom musiken. Detta gav jag dock upp alldeles för snabbt när jag inte kom in på de utbildningar jag ville på en gång, vilket ledde till att jag började fundera bredare, vad är jag faktiskt intresserad av?

Att läsa juridik var en möjlighet. Där är jag nog påverkad av att ha en pappa som genomlevt apartheid och har kommit i kontakt med hur juridiken kan användas för att förtrycka ett folk. Men jag kom snabbt fram till att jag alltid har varit nyfiken på människor och inte lika mycket på lagar och system, varför vi gör som vi gör, och då är det ju psykolog man ska bli!

Det låter som att du ångrar att du inte fortsatte försöka med musiken?

Ja, det var inte likt mig att ge upp vid första försöket och jag kan fundera på hur det hade varit om jag kommit in. När det känns jobbigt tänker jag att jag alltid kan ta ett år på folkhögskola och läsa musik. Det är min ”röda knapp”.

Var och när gick du psykologprogrammet?

Jag pluggade på Mittuniversitetet Östersund 2010 till 2015. Jag var den tredje kullen där och vi var ganska få vilket gjorde det väldigt familjärt. Det var jättebra! Det var ett stort beteendefokus och det tyckte jag om. Bra lärare och jag fick många vänner som har följt med sedan dess.

Och ptp:n?

Då fick jag chans att arbeta på en delad tjänst mellan en allmänpsykiatrisk heldygnsvård och sedvanlig öppenvård i Region Gävleborg. Superkul! Särskilt på avdelningen kände jag att det fanns så mycket man kunde göra. Det fanns ett stort behov av psykologi, särskilt beteendeanalys, men också utredning såklart. Att få möta de med störst behov och se vad man faktiskt kan göra i stunden. Jag fick förtroendet att handleda omvårdnadspersonalen på avdelningen tidigt, startade upp ett ptp-projekt gällande beteendeaktivering och tog mycket inspiration och hjälp av en psykolog i Dalarna som heter Fredrik Folke.

Han var min idol. Jag fick komma och besöka honom och han visade hur han jobbade. Han var så himla ödmjuk och fin och bjussig. Det var bara några samtal men det gav mycket intryck.

Hur var det att handleda sina kollegor som ptp:are?

Det var stort. Jag hade jobbat som skötare på rättspsykiatrin i Sundsvall innan och på LSS-boenden, så jag visste lite om arbetssituationen, men det var ändå ett stort förtroende att få handleda som ptp-psykolog.

Jag kunde inte omvårdnad, det kan de. Och jag kunde psykologi. En ödmjuk och nyfiken hållningen tror jag hjälpte mig. Det handlade om att förstå svåra beteenden och det hade vi ändå lärt oss i kbt-skolan. Hur kan vi förstå det här beteendet? Går det framåt? Konkretisera och förstå utan att värdera. Annars kan det ju bli ”kräkmöten” på avdelningen.

Psykologens roll inom heldygnsvård blir ofta att tolka de beteenden vi ser på ett icke-värderande sätt. Hur kan vi förstå att personen gör som hen gör? Hur kan vi förstå detta illabefinnande?

Vad gjorde du sen?

På heldygnsvården mötte jag många personer med emotionell instabilitet och efter ptp:n blev ett naturligt steg att gå vidare med DBT. Där fick jag verkligen fördjupa mina terapeutiska färdigheter och syna många säkerhetsbeteenden, överskott och underskott hos mig själv. Att titta på egna terapifilmer och få snabb feedback från kollegor är verkligen guld. Att också få följa med på de resor som många gör från att frekventera slutenvård med mycket självskada, till att bygga ett liv värt att leva för, är extremt meningsfullt. Jag är väldigt glad över att ha haft chansen att arbeta i ett erfaret DBT-team.

Efter några år blev det ett skifte. Jag slutade på heldygnsvårdsavdelningen och bytte till att starta upp ett digitalt psykologteam inom vuxenpsykiatrin i Gävleborg. Det här var innan pandemin, då alla tvingades in i att arbeta på distans och nya lösningar togs fram. Vi fick använda det vi hade i syfte att sörja för en mer jämlik vård, oavsett om man bor långt ute i glesbygden eller mitt i en större stad.

Vi tog otillsatta psykologtjänster på glesbygdsmottagningar i länet och rekryterade till dessa i Gävle där vi alltid haft lättare att rekrytera. Psykologerna arbetade på distans mot mottagningarna och på den tiden fick vi lösa det med att patienterna gick till sin vanliga mottagning och så länkade psykologen upp från Gävle. Nu i efterhand låter det lite absurt, men då var det den enda lösningen vi hade. Ett motto jag hade var att digitalisera med ansvar, att vi försiktigt tillsammans utvärderade vad som gick och inte gick att utföra på distans, hur ser det ut med basutredningar? ADHD-intervjuer? Och så vidare.

En i teamet undersökte hur patienterna och psykologerna upplevde den digitala kontakten. Där fick vi till oss att patienterna i hög grad kände sig förstådda av sin psykolog och skulle kunna rekommendera det vidare, men att psykologerna ibland var mer skeptiska än patienterna. Det var intressant. Kanske hade psykologerna högre krav på hur det skulle vara? Spännande att veta vad psykologer tycker idag när vi är mer vana vid digitala möten.

Efter det att projektet blev en stabil del av verksamheten och jag varit teamledare så blev jag tillfrågad om att vara vårdenhetschef på den halvan av den psykiatriska mottagningen där jag haft min hemvist.

Så du tackade ja till chefsrollen, hur var det?

Att arbeta som chef var väldigt annorlunda och något som tog en hel del övning för att göra bra. Jag märkte snabbt att jag inte kunde prata med mina kollegor som jag gjort som psykolog när jag var chef, orden hade än mer betydelse för mottagaren, särskilt ifall det var något som inte bara var ett glatt tillrop. Jag brukar få höra att jag är diplomatisk men plötsligt blev sådant jag sa jättestort. Jag kunde inte säga saker på samma sätt som tidigare utan fick väga mina ord på guldvåg. Det var en kalldusch först, men sen blev det bra.

Vad har varit viktiga steg i din professionella utveckling?

Heldygnsvården: att tillsammans landa i att det är svårt och vad man faktiskt kan göra för förändringar nu. Att både möta patienter, närstående och personal där alla är i kris över hur situationen är. Man blir tvungen att vara väldigt konkret och praktisk. Beteendeaktivering på avdelningen kan vara allt från att sätta sig upp på sängen, orka ringa ett kort samtal till anhörig, äta lunch med andra, kort promenad osv. Här blev jag tvungen att vänja mig vid att vara generalist.

DBT-utbildningen: detta var ett naturligt steg vidare från att ha varit väldigt (k)bt-skolad psykolog till att tänka än mer på terapeutbeteenden. Vi terapeuter kan ju också vara terapihindrande! Att få se sina beteenden spelas upp igen, och att öva att visa upp de delar man tycker varit svårast och fråga sina kollegor, ”hjälp mig, hur ska jag göra så att jag inte tappar X, vad är det jag missar?”. Att själv öva på de färdigheter vi lär ut känns viktigt, och att än mer öva på att kunna prata om svåra och utmanande beteenden på ett sätt utan att vara värderande.

Chefskapet/ledarskapet: att vara chef inom offentlig verksamhet kan nog vara något bland de mest allmänbildande jag fått göra (och SVÅRT!). Från att lösa konkreta saker som kontor, möbler, avlopp(!), arbetsjuridik, statistik, ersättningssystem, budget, läkemedel, rehabilitering, rekrytering, försäkringssystem och avvikelsehantering. Och så klart att gå in i de ärenden där det inte blivit som vi önskat, hantera patientklagomål med hjälp av patientnämnden, ta emot oroade samtal av närstående och utreda när det värsta har skett.

När har du lärt dig som mest?

När det har varit som svårast. Oavsett om det varit i kliniskt arbete eller som chef så har mantrat ”vad kan jag lära mig av det här?” varit mycket hjälpsam. Som de flesta lär jag mig mest genom att göra saker och ser mig som helt okej på det mesta. Jag har oftast arbetat både terapeutiskt och med utredning. När jag var chef så arbetade jag fortfarande kliniskt 10–20 % med terapier. Det har lett till att jag inte är expert inom något men det finns en grundtrygghet, jag är inte rädd för att våga testa nya arbetsuppgifter. Jag är likadan i mitt privatliv, har alldeles för många intressen men är inte expert på något.

Vill särskilt lyfta fram att jag lärt mig mest från mina patienter, kollegor och medarbetare. Tror jag räknade till att jag vid ett tillfälle hade åtta olika yrkeskategorier inom min enhet där alla är specialister inom sitt fält och då är utmaningen som chef att man ska ha kunskap om hur deras arbetsuppgifter ser ut, hur lägger man upp sina dagar, vad har man för samtal/tester/bedömningar osv, det är lärorikt. Det är givande att få följa sina medarbetare över tid och vara med och stötta från sidan.

Har du mött situationer som hindrat eller hämmat din utveckling?

Under perioder där det varit tungt emotionellt i arbetet så har jag känt mig hämmad. När motivationen är lägre har jag blivit mera av en förvaltare och inte haft chansen eller orken att utveckla och förbättra verksamheten för patienter och medarbetare.

Det här var verkligen tydligt under pandemin. I min verksamhet blev många beordrade att arbeta inom somatiken eller psykiatrisk heldygnsvård. Jag själv som ”bara” var psykolog hoppade in som VEC för en rättpsykiatrisk avdelning så att den chefen kunde arbeta inom somatiken. Det var så mycket stress och press och man jobbade så mycket. Jag kände mig som en dementor som var tvungen att beordra mina medarbetare att jobba med något de inte valt att arbeta med. Det är ju så anställningskontraktet ser ut, att man kan omplaceras, och det var samförhandlat med facken, men det var inte en trevlig situation. Sen var ju folk väldigt rädda också, både patienter och medarbetare. Det var tufft, men jag kan inte än att fortfarande bli imponerad över de insatser som gjordes av mina medarbetare och kollegor då.

När jag känner att min professionella utveckling har minskat har jag ofta försökt hitta kreativitet på andra ställen. Har exempelvis haft en tradition att läsa universitetskurser på fritiden just för att det fortfarande är kul att lära mig saker.

Hur ser ditt arbete ut idag?

Just nu har jag arbetat ett halvår som klinisk doktorand. Jag arbetar 50 % som psykolog på en psykosmottagning och 50 % är jag doktorand knuten till Karolinska institutet, Centrum för psykiatriforskning.

Jag lyssnade på Maria Hedman-Lagerlöf, Sigrid Salomonsson och Alice Ahlund Hoffman som presenterade sitt projekt med KBT i blandat format (digitalt och IRL) och tänkte att det här är något vi skulle behöva även hos oss. Vi har knappt haft någon forskning inom vuxenpsykiatrin i Gävleborg så vi sökte doktorandmedel via min region och beviljades detta. Otroligt kul och det har varit en dröm sedan utbildningen att få möjligheten att forska.

Så nu försöker jag hitta en tillvaro att inte vara chef, arbeta med en lite ny målgrupp och vara ny på arbetet gällande forskningen också. Det är kul, och utvecklande, och jag känner att jag får använda min nyfikenhet!

Du sitter med i Psykologförbundets styrelse också, berätta om det.

Jag arbetade studentfackligt och även lite lokalfackligt tidigare, men eftersom jag blev chef kunde jag inte fortsätta med det för då blev jag arbetsgivarpart. Sedan 2023 sitter jag i förbundsstyrelsen och det har varit jättespännande och nyttigt. En fråga jag driver där är att även psykologer som har chefsjobb behövs inom förbundet. Det är en lite känslig fråga men jag tycker att det är viktigt att psykologer är chefer och jag tycker att vi passar för uppdraget.

Min pappa arbetade i en gruva i Namibia och han engagerade sig i facket för svarta. Efter det behövde han fly och det var då han kom till Sverige. Jag har inte tänkt på den kopplingen till mitt fackliga engagemang förrän nu faktiskt.

Du nämnde att det fanns med i dina tankar när du skulle välja yrke, men att du valde bort att bli jurist.

Ja just det. Pappa är präst men utifrån sina erfarenheter fanns juridiken med som ett viktigt ämne. Men han fick i varje fall en jurist i familjen, en av mina systrar blev jurist. Och en annan läser teologi. Och mamma är läkare. Som unga fick vi tidigt höra att oavsett vad som sker så kan de inte ta ifrån dig en utbildning.

Att växa upp i en familj med två kulturer tror jag adderar något. Man får lära sig mycket och man måste undersöka mycket. Det påverkar såklart hur man är som person.

Vad är nästa utvecklingssteg för dig?

Oj, det finns så mycket jag försöker lära mig nu med doktorandutbildningen. Att arbeta kliniskt på halvtid gör ju också att jag fortsätter min resa med att göra flera saker utan att bli bäst på något, med nyfikenheten som hjälp!