Anna Bennich: min professionella utveckling

Glädjande nog får vi ofta ta del av Anna Bennichs klokskaper i media. Vi hör eller läser hennes svar på svåra och knepiga frågor i exempelvis DN och på TV4 där hon responderar klokt, rappt, och med både humor och djup på ett föredömligt koncist sätt. Hur kom hon dit, vad är hennes drivkrafter och hur är det att arbeta så? Här kan du läsa om Annas psykologresa och hennes nya bokprojekt som är mer personligt än någonsin.

Var startade din psykologresa?

När jag var 14 år började jag jobba på ett ålderdomshem och var helt säker på att jag skulle bli sjuksköterska och att jag alltid ska jobba i vården för det var jätteroligt och väldigt belönande. Älskade de här gamlingarna. Jag kommer ihåg vad de heter än idag fast det var så länge sen. Samtidigt var min mamma gift med en psykolog som jobbade med organisationspsykologi men också hade en del terapikontakter och jag tyckte det var så intressant och bad honom berätta om det hela tiden. Tyckte det var så spännande!

Foto: Sören Vilks

Sen började jag på vårdlinjen, undersköterska/mentalskötare. Jag bråkade en del med min pappa angående det valet, han tyckte att jag inte skulle ”slösa bort mitt läshuvud i vårdkorridorer”. Han är affärsman/entreprenör och tyckte väl att jag skulle läsa ekonomi eller något annat tråkigt. Men just då fanns vårdlinjen på prov som en treårig variant, där man läste extra för att få allmän behörighet till universitet, så när jag gick ut kunde jag plugga vidare.

På vårdlinjen fick vi läsa psykologi och psykiatri och jag gjorde också praktik på Beckomberga med kronisk schizofrena patienter och var väldigt fascinerad av det. Det var där jag kom på att jag nog inte ska bli sjuksköterska utan psykolog i stället. Jag kommer fortfarande ihåg psykologilektionerna. Vi hade en så bra gymnasielärare som gjorde roliga experiment. På en psykologilektion sa hon på slutet, ”kommer ni ihåg att min kollega kom in och hämtade några pärmar i början av lektionen?” Det kom alla ihåg. ”Beskriv hur hon såg ut.” Det blev ju lika många beskrivningar som vi var i klassen. Vi blev osams om hon hade kjol eller byxor. På så sätt kom vi in på vittnespsykologi.

Jag tyckte att det var så himla roligt att gå där och det var inte lika utmanande som att gå på natur, så då var det lätt att få bra betyg. Sen behövde jag bara jobba i ett år och det gjorde jag i London på ett jättetråkigt jobb, men jag lärde mig engelska ganska bra. Sen kom jag in på psykologprogrammet i Stockholm. Och ja, du vet, jag älskar det där huset.

Hur var utbildningen då? Gick du rakt igenom och trivdes hela tiden?

Nej, det gjorde jag verkligen inte. Jag började där när jag var 20 år och hamnade i en klass som hade ganska hög medelålder. Jag var yngst i klassen och kände mig också väldigt korkad i förhållande till alla de som var 30, hade gift sig och skilt sig, var journalister och ekonomer, och hade nu kommit på att de skulle fördjupa sig. De var så otroligt smarta, erfarna och duktiga och jag hade ju gått vårdlinjen och jobbat som sekreterare i London. Alltså, jag fick panik första dagen. Dessutom, och det här berättade jag om i mitt sommarprogram, när jag presenterade mig helt nervöst inför alla de här elitmänniskorna så sa den dåvarande rektorn, Lage Wedin, så här ”jaha, du är bara 20, så du ska bli färdig psykolog när du är 25?” och så skrockade han och slog sig för benet. Och då kändes det som jag satt och dinglade med benen och inte nådde ner till golvet.

Jag hade säkert haft massa prestationsångest ändå, men just det där att jag var så mycket yngre, hade mindre livserfarenhet än många andra påverkade lite för mycket och jag kräktes innan alla tentor. Prestationsångesten, som jag inte hade känt alls på samma sätt i gymnasiet, bara blossade upp och jag tänkte ”nej så här kan jag inte må, jag måste göra något åt det”. Så jag tog ett uppehåll redan efter termin ett, läste en termin historia och religion, jobbade på Beckis och sen flyttade jag till Paris och läste franska och blev helt kär i stan. Jag skulle vara där en termin men blev kvar i ett år och tre månader. Sen kom jag tillbaka och hoppade in på termin 2 och då blev det lite bättre, jag kräktes inte längre i alla fall.

Var det en annorlunda klass då?

Ja, då var det lite yngre personer. Det var några som också var i min ålder eller lite äldre, som jag blev kompis med och fler som jag kunde identifiera mig med. Då gick det bättre och sen så puttrade jag på till efter praktiken. Jag träffade min dåvarande man när jag kom tillbaka och blev gravid, så efter termin sex var jag föräldraledig. Efter det gick jag de sista terminerna, och fyra dagar efter att jag lagt fram uppsatsen föddes mitt andra barn. På opponeringen satt jag där, höggravid med förvärkar.

Så det var inte fem år av att studier rakt igenom utan det fanns mycket liv och utveckling insprängt under tiden. Vad hände sen?

När Signe var ett år började jag min PTP. I Stockholm var det svårt att få PTP-tjänst så jag skrev till ställen som inte riktigt sökte PTP men också de som gjorde det. Massor med brev gick ut och beroende på om jag skrev till BUP eller angående ett jobb som organisationskonsult så slutade breven med att det som jag ändå alltid har varit mest intresserad av att arbeta med är barn och familjer/organisationsfrågor och så vidare, alltså det som passade för stället. Så råkade jag skicka brevet där jag sa att det är mest intressant att jobba med barn och familjer till Previa och chefen svarade, ”ja, det finns ju inte så många barn här men…”. Hon anställde mig ändå, för hon tyckte lyckligtvis att ”det var väldigt företagsamt” att skriva så där anpassat. Jag hade också arbetat extra där tidigare och frågat efter PTP, men då fanns det inget.

Ok, så din PTP gjorde du inom företagshälsovård?

Ja, och det hade lika gärna kunnat vara psykiatri eller BUP, jag tyckte verkligen att allt verkade spännande och kände mig intresserad av det mesta, så helt lögnaktig var jag inte i mina ansökningsbrev. Jag kunde verkligen tänka mig att fördjupa mig i barn och ungdomspsykiatri eller företagshälsovård. Vuxenpsykiatri hade jag jobbat extra i så mycket genom hela studierna på Beckis som sen på Norrtulls sjukhus, så jag ville ha någonting annat än vuxenpsykiatri. Men jag hade gjort praktik på Sandahl partners och jobbat lite extra med att beta av klienter på Previa under sista studieåret så det blev bra att komma dit.

Berätta om det arbetet

Jag tycker att Previa var en jättebra första arbetsplats. Man fick ha individkontakter. Det var förstås inte så många långa kontakter, oftast var det någon som var sjukskriven från jobbet eller var stressad eller som sov dåligt. Ibland fick man göra sömnbehandlingar eller panikångestbehandlingar om det var snälla arbetsgivare. För det är ju alltid arbetsgivaren som betalar. Ganska ofta fick man förhålla sig till att ha fem gånger på sig och sen är det inget mer.

Ulrica von Thiele Schwarz, som jag pluggat med tidigare jobbade där samtidigt, och vi fick utveckla KBT-baserade stresshanteringskurser som vi utvärderade med för- och eftermätningar och sexmånadersuppföljningar och ettårsuppföljningar och så vidare. Ulrica är ju så makalöst produktiv, smart och duktig på sånt och det var roligt att jobba med henne. Hon är en sådan duracellkanin med otrolig ordning och reda, vilket inte jag har alls på samma sätt. Jag är nog också lite duracellkanin, men det är rörigare på mitt skrivbord än på hennes.

Vi fick fina resultat på de där stresshanteringskurserna, så de gick om och om igen. Sen gjorde vi stressföreläsningar och jag startade också sömnbehandling i grupp.

Var allt det här under PTPn?

Nej, jag var kvar där i två år till så jag var där under tre år totalt, sen blev jag föräldraledig med nummer tre.

Under de två åren efter PTPn hade jag fått ok från min chef att starta egen firma eftersom jag ville ha mer regelrätt behandling, alltså längre KBT-kontakter än de här med tre eller fem samtal. Jag ville gå ner till 80 % och jobba en dag i veckan med terapier i egen låda på stan, så där som många gör och hon sa okej. Sen blev det fullt fort och då frågade jag henne om jag fick göra det två dagar i veckan och då sa hon ”nej det får du inte, men om jag säger nej till det så kommer du sluta här och det vill jag inte så OK då”.

Sen blev jag som sagt föräldraledig och tänkte att det här kan jag göra själv och då kan jag ha mer klienter också, så då sa jag upp mig. Det var ju lite dumt för när jag kom tillbaka från föräldraledigheten hade jag inga uppdrag eller upparbetade kontakter, så det var säkert inte så strategiskt bra.

Foto: Peter Knutson

Vad gjorde du då?

Jag började igen i Gamla stan i Stockholm, på Västerlånggatan, där jag fortfarande än idag har min mottagning. Vi är ett gäng där och det är så mysigt. Så där hade jag min mottagning och började ta klienter och så gjorde jag en provföreläsning åt Talarforum.

Jag kommer inte ihåg hur jag kom in där men det var via Per Naroskin, som jag träffat i ett radioprogram.  När mitt tredje barn var en pytteliten bebis hörde ett produktionsbolag av sig, de letade efter en psykolog som skulle vara sidekick i programmet. Jag gick dit och kommer ihåg att jag fick två blöta fläckar på bröstet under mötet, för Malla var sex veckor och pappan gick utanför med henne i vagnen. När de ringde tillbaka så sa de att de hade valt Per Naroskin för att han är så erfaren, ”men vi tyckte mycket om dig (och dina fläckar på brösten, haha) och Per kan inte alla veckor så vi undrar om du kan vara hans vikarie i det här programmet?” Det var ett program som gick för jättelänge sen på P1 och sen flyttades till P4. Jag sa ja till det och sen var jag jättenervös hela tiden för jag tyckte Per Naroskin var så himla duktig. Men då gjorde vi det och så sa Per, ”du borde ju föreläsa” så hade han lämnat in mitt namn till Talarforum och de hörde av sig och sen började jag föreläsa.

Så det var klientarbete, lite föreläsningar och så började jag skriva för psykologiguiden hos Psykologförbundet, där jag svarade på frågor.

Hur kom den här radiogrejen till? Blev du rekommenderad eller sökte du det på något vis?

Jag har alltid fått frågan och aldrig sökt mig någonstans. Jag tror inte det går till så heller, att man kan söka något, utan mediafolket frågar runt, ” nu har vi ett produktionsbolag som ska göra X och känner du någon som kan Y”. Jag tror att Psykologförbundets pressavdelning hade sett någon intervju med mig i någon branschtidning eller att jag hade gjort någonting de sett och uppfattat att jag kunde prata om psykologi på ett enkelt sätt. Sen så blev jag tillfrågad, och det enda jag har gjort är att jag har sagt ja ofta.

Så du har hållit dig framme och sagt ja och gjort saker. Sen har du gjort det bra och så har det fått ringar på vattnet. Det är inte så att du hade en ingång i att du kände hela mediasverige från början?

O nej, det hade jag inte. Jag kände ju ingen. Så det är inga uppdrag man söker tror jag utan vi som pratar i media mellan varven har fått frågan och så har vi blivit provtryckta.

Med TV4 var det så, de ringde någon gång och frågade om jag kunde komma in och prata om en viss sak, förstås utan att få betalt för det får man inte om man bara ska komma in sporadiskt som expert. Men så frågade de igen, och plötsligt var jag på schema där och fick betalt.

Berätta om det här med att säga ja till uppdrag i media. Hur var det i början?

I början var det ju jättenervöst, men det är också en kick och utmaning. Och jag har ju någon sorts rastlöshet som stillas av att göra saker som är svåra eller utmanande eller där jag går upp i varv. Så har nog många det, men bara i lite olika hög grad. I mitt yrkesliv (och ja, liv) har det sett ut så, att det finns sånt som liksom ”håller mig vaken”. När jag tackat ja till en anställning har det alltid varit på 60, 40 eller 20 procent här, och tio procent där, för att jag också ska kunna göra andra saker, som är olika. Det blir förstås lite rörigt ibland. Men jag har förstått att av olika anledningar så behöver jag ha det så här, även om lite kaos ibland.

Var har du jobbat på dina tidigare deltidsanställningar?

Ett företag som heter Qubics jobbade jag på med rekrytering, personbedömning och ledarskapsutbildningar. Ett tag var jag HR-chef i byggbranschen på deltid och det var jättekul. Nu senast jobbade jag 1,5 år på 20 % i ett systerbolag till Wemind på en företagssatsning där vi hade en kund som finns i hela världen, så där har jag föreläst för på Teams i Singapore, USA och Kanada. Inte så roligt att föreläsa på engelska i USA och Kanada… Det har varit rätt stressigt och en rörig start-up men där har jag slutat nu. Jag har inte velat vara anställd på heltid för att ha möjlighet att göra flera saker samtidigt.

Så nu är du 100 % egen, hur ser ditt arbete ut nu då?

En till två dagar i veckan sitter jag på mottagningen i Gamla stan. Där håller jag på och ökar upp nu avseende terapikontakter och så sitter jag också där och skriver en hel del, till exempel i Dagens Nyheter och i Måbra en sida i månaden och svarar på frågor, och så skriver jag på bok också.

Vilka böcker är det som du skrivit tidigare?

Det är Sjukt stressad, Vägen genom skilsmässa och Att vinna över ensamheten, det är skilsmässor och ensamhet för hela slanten, och nu senast skrev jag om familjekonflikter i boken Sommarstugan – konsten att överleva sommaren med familjen, fast det var tillsammans med Björn Öberg som är manusförfattaren till TV4-serien Sjölyckan. Han skrev ett manus och så tyckte han att det blev för mycket humor och för lite svärta så han hörde av sig till mig och sa ”jag vill skriva en bok om familjekonflikter och illustrera det i sommarstugor eftersom vi är så många som delar sådana, men jag behöver en expert, kan du vara med?” Då tänkte jag, ”nej, det har jag inte tid att göra och jag vet inte vem det här är”. Men då sa han också, ”du känner ju min fru som du anställde på Folkhem tidigare” och då fick jag så dåligt samvete så jag sa ja till att ta en kaffe. Hans fru är en så duktig, ambitiös och trevlig arkitekt, min bästa rekrytering, men när hon kom in så blev något projekt lagt på is och hon hade nästan ingenting att göra och blev rätt så olycklig på byggföretaget så jag alltid haft så dåligt samvete för det. Jag vet att jag inte kunde påverka byggprojektens vara eller icke vara, men för det dåliga samvetets skull tog jag en kaffe och sen tyckte jag att det lät som ett roligt projekt så då skrev vi den boken.

Var det ett roligt projekt?

Det var ett annorlunda projekt i alla fall eftersom jag har skrivit mina andra böcker själv och han var rolig att jobba med. Det var lite som att svara på DNs läsarfrågor. Han gjorde en fiktiv familj och målade upp en konflikt, och så fick jag hitta lösningar.  En del lösningar och kapitel tyckte jag blev bra och andra blev ganska pladdriga för vad ska man säga, ”ja, du tycker si och jag tycker så”.

Kan du säga någonting om ditt nuvarande bokprojekt?

Det blir också en annorlunda bok och det är lite läskigt för jag kommer vara mer personlig i den. Min äldsta dotter blev sjuk i anorexia, alltså jättesjuk. Så där att vi var inne på Sachsska med dropp, och senare inläggning på ätstörningsklinik. Under den tiden, för att hålla näsan över vattenytan, skrev jag jättemycket dagbok, och det gjorde hon också. Nu är hon frisk och mår bra och nu har det också gått så pass lång tid att hon känner att hon vill kunna använda sina erfarenheter till att kanske kunna hjälpa någon annan. När vi kom på att vi båda har dagboksanteckningar så växte iden om att skriva något tillsammans. Plus att jag har dammsugit hela internet på nätterna i desperation för att få veta vad jag kunde göra för henne. Det är ju en så svår sjukdom och inte så bra resultat heller. Men jag har läst på en del och kommer ha en dubbel roll som psykolog och som mamma i den här boken. Men med betoning på mamma tror jag.

Wow! Det kommer ju bli hur bra som helst. Viktigt ämne och bra med en personlig prägel, men det har du haft även på tidigare böcker, för stressad har du väl varit och en skilsmässa har du gått igenom?

Ja absolut, och ensamhet har jag också ett speciellt förhållande till. Jag har fått se den i vitögat, medvetet träna på att vara ensam, trots en rastlöshet och diffus oro, som ofta väcks i den. Jag kan verkligen uppskatta den, och mycket mer idag, men bäst trivs jag med lite folk runt omkring.

Tillbaka till din arbetssituation idag, du har terapier och skriver, vad gör du mer?

Föreläsningar. Ibland är det två på en månad och ibland är det fem-sex på en månad, så det är ganska olika beroende på hur många jag får plats med, om jag ska ta tåget till Lund och tillbaka med någon övernattning eller om det är en timme digitalt från mitt vardagsrum. Verkligen skillnad på hur mycket tidsåtgång det är, men föreläsningar är det främsta levebrödet.

Sen är jag med i Relationsakuten på TV4 varannan fredag och var fjärde lördag kommer jag nu att vara med Jenny Strömstedt på Nyhetsmorgon och då får vi prata om många olika psykologiämnen så det ska bli riktigt roligt. Relationsakuten är kopplad till just bara relationer och jag är ärligt talat lite trött på det efter tio-elva säsonger nu. Jag har försökt lite snällt att fråga om vi verkligen ska ha en säsong till. Det var en slump att jag hamnade i den där panelen från början. Jag hade mina egna pass var tredje fredag på den tiden, och så började de med en ny relationspanel med den här bloggaren/författaren Nisse Edwall, och så fick jag hoppa in där lite snabbt i starten och trodde det bara var under tiden de letade efter någon annan. Men sen var jag bara bokad på det plötsligt. Det har varit utmanande och kul men ja, pågått ganska länge nu.

Foto: Caroline Andersson

Hur är det att göra TV?

Det är jättekul och svårt. Formatet är inte särskilt flexibelt utan man har de där 30 sekunderna och då får man säga något på det och hantera vad andra säger och försöka tänka på vad det är för sammanhang man sitter i. Ibland tycker jag det är knepigt, men det är också väldigt roligt och en ganska stor hjälp i att få fler föreläsningar och få upp arvoden i andra uppdrag.

Vad är roligast av det du gör?

Den frågan har jag fått förut någon gång och mitt svar blir ju så himla tråkigt: det går inte att säga för det är mixen! Jag skulle inte vilja ha klienter fem dagar i veckan, och jag skulle aldrig orka att bara skriva. Jag behöver verkligen vila från skrivandet ibland. Det är jätteroligt att skriva och det är jättejobbigt tycker jag, när man fastnar och inte kommer vidare och texten är bråkig och det inte går att hitta det man vill säga och så där. Och föreläsa, de som är i ”talarbranschen” och jämnt sitter på olika tåg till Gävle och Sundsvall, Gud så uttröttande! Jag tycker ju om den här variationen, nu sitter jag och pratar med dig, sen ska jag skriva lite och imorgon har jag en inspelningsdag där jag ska göra korta filmer för MåBra, någon hälsogrej. På onsdag ska jag skriva med Jenny Jägerfeld, vi sitter en-två dagar i veckan ihop och skriver hon och jag.

Kul! Men ni skriver inte någonting gemensamt utan bara sitter tillsammans?

Ja precis, vi är tillsammans. Vi har båda lite utmaningar gällande koncentrationen och att sitta still så och det är en sådan oerhört stor hjälp att sitta med någon. För då har man ett ansvar att inte pyssla med sin telefon eller resa sig upp och rycka i kylskåpsdörren, utan vi kör pomodoros hela dagen. 25 minuter, sen ringer klockan och då är det paus och då får man inte heller ”bara skriva klart” utan då reser vi oss och så går vi ut i ett annat rum och pratar om någon som har bråkat med sin partner kvällen innan eller är orolig för något barn i skolan eller så. Sen går vi tillbaka och så ringer klockan och vi lägger bort telefonen och allting. Alltså, jag får så oerhört mycket gjort ihop med Jenny, det är fantastiskt. Ibland sitter vi även med en eller två andra som också skriver mycket. Att sitta tillsammans är till stor hjälp.

Du har en agent, vad hjälper hon dig med?

Hon hjälper mig framför allt med böckerna men vi har startat ett lite tajtare samarbete nu så jag kallar in henne i de flesta ärenden när det ska förhandlas arvoden och så där. Nu till exempel så ska jag börja göra inspel i en app som heter Baby Journey som är Sveriges näst största gravid- och småbarnsåren-app. De har med barnmorskor, förlossningsläkare och amningsexperter och sånt, och hon som startade den vill nu också ha med någon som pratar om förlossningsdepression eller relationspåfrestningar och sådant. Så det ska jag göra nu och då skickar jag Jessica att förhandla om mitt arvode och så tar hon en liten procent på det men det är det värt för jag tycker att det är jobbigt att förhandla arvoden och hon kan mycket lättare trycka på och det är roligare att göra saker tillsammans.

Hur tänker du om att du har en ganska unik roll som psykolog där du når ut till väldigt många människor med det du säger?

Oj, jag tänker inte så ofta på att jag skulle vara annorlunda på det viset men det är klart att det kommer ett ansvar med att nå ut till många. Jag känner ett ansvar att försöka hålla mig någorlunda påläst och inte slarva med de plattformar jag har. Ibland så tänker jag också att jag, eftersom jag har såna här plattformar, kanske har ett ansvar att vara lite modigare än jag egentligen är och säga saker som jag tycker är viktiga även fast det kommer innebära hatbrev ifrån exempelvis sverigedemokrater i min inkorg eller på Instagram och så där. Men transfrågan till exempel, när jag tycker att den är illa bemött så försöker jag se till att göra någonting av plattformen. Då kan man också hamna på sajter och utsättas för hot och hat och det är såklart obehagligt.

Då får du alltså kommentarer och mejl och brev mot dig som person?

Ja, och då är det nästan alltid i sådana frågor som handlar om något speciellt, polyamori till exempel. Då var det ju inte bara Ivar Arpi som var rasande utan då fick jag mejl från näringslivstoppar också, sådana man vet vilka de är som skrivit argt klockan två på natten. Att känna sig utsatt är förstås obehagligt, men det som jag har lärt mig är att det sjunker undan och går över.

Jag vill kunna se mig själv i ögonen, nä det låter ju pretentiöst, men det är lite så, jag har verkligen tänkt på det att, ”nej, det här säger jag inte. Jo, jag säger det för att jag kan och det får jag inte slarva bort.”

Hur blir du bemött av psykologkollegorna?

Jag tycker att ni som är mina kollegor nästan alltid är väldigt generösa och snälla och jag tror att det var värre förr i kåren. Om man lyssnar på kollegor som är lite äldre som också har haft lite mer offentlig plats eller uttryckt åsikter och så så tror jag att det har varit ett tuffare klimat. Det var en äldre kollega som berättade en gång att det tidigare var som en uppgift att kritiskt granska sina kollegor och komma med kritik när det behövdes, men väldigt sällan komma med hejarop. Det var liksom strängare förut än vad det är nu. Jag tycker oftast att kollegorna och kåren är generösa och vänliga och peppande och stöttande och jag får ofta mejl till messenger eller hemsidan från kollegor som jag inte känner som vill säga något uppskattande om ett svar jag skrivit eller så.
Men sen får man ju också ibland stå ut med att få kritik, den kan ju även vara korrekt.

Vad är ditt nästa utvecklingssteg?

Det där är en fråga som jag har fått i andra sammanhang också och jag känner mig lite dålig varje gång. ”Vad är dina mål? Var ser du dig själv om fem år?” Jag har ingen aning! Jag är tacksam om jag vet vad jag ska ägna mig åt ungefär fram till jul… Det brukar dyka upp grejer som jag kan hoppa på. De här sakerna som jag gör nu hade jag ingen aning om att de skulle komma, men då och då kommer det grejer och så gör jag dem. Eller inte.

Ibland går jag vidareutbildningar och workshops. Jag gick psykoterapeututbildningen och så har jag före och efter det gått på utbildningar i parterapi som jag tycker är spännande och svårt. Där vill jag alltid utveckla mig lite mer. Jag skulle till exempel vilja åka till New York och gå en veckas kurs hos Esther Perel som jag tycker är duktig.

Vilka förfrågningar säger du nej till?

Ganska mycket. ”Kan du vara med i den här podden? Vi håller på och startar upp ett företag med en ny app, vill du vara med i vår styrelse? Kan du vara med i vår panel för att det är bra att ha ett namn som folk känner till?” Intervjuer som handlar om till exempel neuropsykologiska funktionshinder för det har jag aldrig jobbat med. Det är många intervjuer där jag känner att det här kan mina kollegor mycket bättre, de skickar jag vidare. Jenny Jägerfeld hjälper mig ofta att säga nej. Hon är orolig över att jag tar på mig för mycket och frågar ”är det här någonting du verkligen vill göra? Hur mycket tid kommer det här egentligen att ta?” ”Men det är ju bara att åka dit en heldag.” ”Men sen ska du förbereda allt också så jag säger nej!” säger hon sen. Utifrån omtanke! Det är bra att ha den hjälpen ibland.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.