Anna Kåver: min professionella utveckling

Det är snart tjugo år sedan boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans kom ut och jag minns hur betydelsefull den var för mig som ny psykolog och som människa. Anna Kåvers böcker är fortsatt de som jag rekommenderar oftast till handledda och deras patienter eftersom de på bästa sätt kombinerar professionell stringens med mänsklig värme. Det är en stor ära och glädje för mig att få återge Annas professionella resa här på Specialistbloggen, både resan som psykolog och som författare. Vad har varit viktigt för henne, vad har varit svårt och vilka råd ger hon till oss andra?

Var började din psykologresa?

Den startade 1971 då jag började plugga till psykolog i Uppsala. Jag blev legitimerad 1977, legitimerad psykoterapeut 1987 och sen även handledarutbildad och specialist i klinisk psykologi. Min psykoterapeututbildning hade sin speciella karaktär eftersom jag fick den genom den första beteendeterapeutiska utbildningen i mitten av 70-talet som Lars-Göran Öst, Lennart Melin och PO Sjödén startade, så jag är uppfostrad i deras anda kan man säga. På psykologutbildningen läste vi nästan inget alls om beteendeterapi så det här var lite av att stå på barrikaderna. Kollegor och studentvänner tyckte att man var en råttforskare och det var kontroversiellt och tufft att stå på sig i den skolbildningen.

Foto: Stewen Quigley

Jag gjorde min praktik inom rättspsykiatrin här i Uppsala och fick sedan mitt första psykologjobb som fängelsepsykolog, vilket jag jobbade som i åtta år. Först på plats på ett fängelse och sen som regionpsykolog. Då arbetar man i en region som omfattar flera fängelser i flera städer och även med frivård och häkten. Dessa år, särskilt de första, blev min första stora utmaning. Man hade inte haft någon psykolog överhuvudtaget på fängelset innan och som nyutexaminerad, och i en totalt mansdominerad värld, blev det en stor utmaning. Jag lärde mig mycket där.

Sen startade jag min privata verksamhet i början av 80-talet och började parallellt att jobba hos Lars-Göran Öst på forskningskliniken vid Ulleråker sjukhus här i Uppsala. Där lärde jag mig forskningsmetodik och exponeringsteknik. Vi behandlade specifika fobier, panikångest och GAD med mera. Där fick jag verkligen smak för samspelet mellan forskning och klinisk verksamhet. Jag har ju inte doktorerat, men däremot arbetat mycket i stora forskningsprojekt.

Men du startade eget också, var det vanligt då?

Jag startade eget -83 eller -84. Det var inte alls vanligt då men mina kollegor Sandra Bates, Anita Olsson, Lars Jansson (som skrev den första boken om kognitiv terapi), Rolf Olofsson och några andra hade sparkat igång en privat kbt-mottagning vilken nog var en av de första. Jag började först något år som anställd hos dem och sen gick vi skilda vägar och jag startade egen mottagning tillsammans med några andra kollegor. Det var alltså rätt oprövat på den tiden, i alla fall inom KBT. Psykodynamiker och särskilt psykoanalytiker var i gång tidigt som privata aktörer. Vi hade inga avtal med landstinget och det gällde att marknadsföra sig själv. Egen verksamhet har jag sedan fortsatt med parallellt med olika anställningar, ända tills för några år sedan.

Fler hållpunkter i din utveckling?

Senare fick jag en tjänst på en nyinrättad ångestmottagning på Danderyds sjukhus. Dit lyckades vi engagera professor David Clark, verksam i Oxford, till en stor multicenterstudie om social fobi hos vuxna. Jag blev underhandledare till David. Han kom resande ett par gånger per termin för att hjälpa oss med en stor RCT-studie där vi jämförde Seroxat och kbt.

Det blev en viktig hållpunkt i min utveckling, eftersom David kom in med den kognitiva teoribildningen och jag fick ett fördjupat intresse för den kognitiva terapin. Så småningom blir det ju ett ”giftermål” mellan de båda inriktningarna, men då var detta ännu i sin linda. Jag undervisade på kognitiva föreningens nystartade psykoterapeututbildning, i just inlärningsteori och beteendeterapi för de saknade den kompetensen. I gengäld fick jag lära mig den kognitiva delen där hos Carlo Perris. Så det hände mycket spännande och lärorikt på Danderyds sjukhus också, detta var sent åttiotal, början på nittiotalet.

Nästa stora hållpunkt blev när jag fick frågan om att arbeta i det så kallade SKIP-projektet, hos professor Marie Åsberg på Karolinska institutet i Stockholm. Det var ett mycket stort kliniskt forskningsprojekt, startat i samarbete med Stockholms läns landsting, där vi skulle prova och jämföra två olika behandlingar för vuxna, kvinnliga borderlinepatienter (idag EIPS) som var suicidala och självskadande och hade gjort minst två allvarliga suicidförsök som lett till inläggning. Marie Åsberg, som läst några uppmärksammade artiklar om DBT av Marsha Linehan, planerade för att skicka över några psykoterapeuter till henne i Seattle för att lära sig DBT. Som kunnig i kbt fick jag frågan om jag kunde vara med och blev förstås smickrad. Det var läskigt för jag kunde nästan ingenting om patientgruppen. Så startade min långa och fantastiska resa med DBT.

Var du inne som behandlare i det projektet?

Jag satt i forskningsledningsgruppen tillsammans med den psykodynamiska psykoterapeutgruppen med Robert Weinryb som ledare. Åsa Nilsonne, jag och två psykologer till basade för DBT-delen. Vi jobbade alla tillsammans med att skriva ansökningar, planera och lägga upp studien. Vi var både handledare för de många terapeuter som vi rekryterade och tog egna patienter. Den psykodynamiska gruppen åkte över till Otto Kernberg i New York och lärde sig hans modell för den här målgruppen. Så vi jämförde alltså DBT med ORP, objektsrelationspsykoterapi, och treatment as usual. Det blev ett stort och långvarigt projekt.

Den här tiden ser jag kanske som höjdpunkten i mitt yrkesliv. Jag fick åka över och lära mig DBT i flera omgångar hos Marsha över ett antal år. Jag blev certifierad DBT-handledare och adherenceskattare. Bland annat fick jag rollspela med Marsha Linehan och visa upp terapiband för henne. Det var verkligen att kliva utanför min komfortzon, men det är när jag tvingats göra det som jag har lärt mig mest. Att säga ja utan att reflektera och sen upptäcka att ”fasen det här kan jag inte”, att känna sig väldigt osäker och ändå gå emot den känslan, att inte fly. Det var otroligt fina år. Dramatiska år. Både med patientgruppen och med samarbetet i forskningsgruppen.

Det jag nog känner mig allra mest stolt över är att vi, via SKIP, lyckades sprida DBT till svensk psykiatri och att upprätta någon form av respekt för patientgruppen som ju på den tiden var betraktade som paria, omöjliga att behandla. De här självskadande, suicidala kvinnorna som ingen ville ha. Nu när jag tittar tillbaka på det, så ser jag att det är en helt annan ton och ett annat förhållningssätt till de här patienterna idag än vad det var för 20 år sedan. DBT finns nu tillgängligt i psykiatrin över hela Sverige. Det känner jag mig mest glad och stolt över.

Det ska du verkligen vara! DBT värdefullt inte bara för den patientgrupp du nämner utan påverkar förhållningssätt generellt.

Ja, jag tyckte att jag i den lärde mig vad psykoterapi egentligen handlar om. Till exempel det här med allians och med validering av patienten. I DBT lär man sig också att både konfrontera och validera patienten samtidigt. Också de här fantastiska redskapen mindfulness och acceptans. DBT är modell för hur man behöver möta alla patienter tänker jag, oavsett lidande. Det är klart man måste anpassa sitt arbete till diagnosgrupp, men jag menar att grunden för all psykoterapi finns i DBT.

Hur länge pågick SKIP-projektet?

Vi höll på i nästan nio år fram till cirka 2003. Då fick jag en förfrågan från Uppsala läns landsting om att starta en klinikövergripande DBT-enhet för unga vuxna och vuxna. Den skulle vara åldersövergripande och alltså ta emot patienter både under och över 18 år

Vi utbildade upp mot 25 terapeuter i DBT och skapade fyra eller fem olika DBT-team och sen gav vi oss i kast med att implementera DBT i vanlig psykiatri. Ett DBT-team för barn och unga i Stockholm hade startats och som vi hade nära samarbete med. Sen fanns det ett team i Lund. Det var vi tre enheter som fanns. Idag är de väldigt många.

Jag ledde DBT-enheten fram till 2010-2011 ungefär. Den enheten lever kvar idag och jag handledde där ända tills för några år sedan. Jag är så glad för att det inte har lagts ner, de här stora satsningarna gör ofta det. Sådana som har lätt att rinna ut i sanden för att det blir för kostsamt, kräver mycket tid till patienterna och utbildning och handledning för personal.

Så du arbetade som chef på den enheten?

Ja, det gjorde jag men vid min sida hade jag som tur var en person som blev oumbärlig. Han var en expert på att navigera oss fram bland höjdarna- politikerna och de andra cheferna i psykiatrin. Han såg till att vi fick pengar helt enkelt. Så han skötte delen med dessa relationer och jag skötte DBT´n, alltså upplägg, utbildning, det kliniska jobbet och utvärderingen. Vi gjorde några forskningsstudier som vi fick publicerade där vi bland annat studerade terapeuternas välbefinnande, hur de mådde när de jobbade med patientgruppen. Det var också en otroligt fin period tycker jag, vi hade en fin och lärorik gemenskap och med mycket skratt.

Vad gjorde du sen?

Jag övergick helt till min privata verksamhet och jobbade med handledning, undervisning, patientarbete och skrivandet. Strax innan pandemin, alltså 2020, så klev jag av. Jag sa upp mig från avtalet med regionen och stängde ner min mottagning. Jag tog inte emot nya patienter och slutade undervisa och handleda. Så kom pandemin nästan direkt och det gjorde att jag fick en rejäl skjuts in i nedtrappningen.

Idag föreläser jag på zoom ibland och stöttar kollegor i någon form utav mentorskap över mejl och så deltar jag i poddar och radioprogram. Jag är även engagerad i styrelsen för Uppsala Författarsällskap, UFS. Det är en mötesplats för alla typer av skribenter i Uppsala. Väldigt trevligt och internationellt. Vi ordnar boksamtal, författarpresentationer, utställningar och samverkar med Uppsalas musik- och konstlivsaktörer. Just nu värnar vi om de ukrainska författarna i flykt, som har sökt sig hit till vår stad. Och så skriver jag, det är sådant jag gör.

Berätta om skrivandet

Min första bok kom ut 1999 och den handlade om social fobi. Den uppdaterades 2014 också. Efter det har jag skrivit en bok vartannat eller vart tredje år, så det har blivit tio böcker plus en barn- och ungdomsbok, som jag skrivit med mina barnbarn.

Min dotter med familj och tre barn bor i New York sedan drygt sju år tillbaka. När hon flyttade blev jag bekymrade över hur jag skulle kunna hålla kontakten och frågade Albert, den äldsta, om vi skulle skriva en bok ihop och han sa ja. Den heter Jakten på vikingasilvret. Ett Gotlandsäventyr. och utspelar sig på Gotland där vi har vårt sommarhus och strålar samman med alla familjerna. Vi lade upp storyn tillsammans, bollade idéer och så skrev jag. Efter en tid tyckte Albert att alla kusinerna skulle vara med, även de som bor här i Sverige, så då blev det en bok med alla fem barnbarnen.

Dina böcker har betytt mycket i min yrkesutövning och det började med social fobi-boken som kom under min utbildningstid. Hur kom det sig att du började skriva?

Den boken kom -99 och då jobbade jag som mest med David Clark i hans multicenterstudie om social fobi och jag tyckte det var ett suveränt upplägg av behandlingen. David var mycket skicklig och jag blev imponerad över hans behandling och tyckte att metoden behövde spridas till fler.

Boken kom ut på ett förlag som hette Cura (som nu är nedlagt). Jag sa till redaktören att jag ville skriva en bok som vände sig till både professionella och allmänhet. Då sa hon, ”det är omöjligt, det finns ingen som skriver så”. Men jag var bestämd på att det måste gå att skriva någon form av populärvetenskap som både kan användas av terapeuter och läsas av allmänheten. Jag gjorde försöket och det visade sig fungera. Den sålde bra och fick jag smak på det här med att skriva. Boken köptes senare ut av mitt nuvarande förlag Natur & Kultur, där jag nu har alla mina böcker.

Var det din idé att skriva den boken?

Ja det var det. Jag frågade David Clark om det var ok att jag skrev en bok på svenska om hans metod och det tyckte han var roligt. Boken följer hans kognitiva modell väl och sen har jag uppdaterat den med det nya som kommit. Så den bokidén kom utifrån ett kliniskt sammanhang där jag tyckte att modellen var bra och att det samtidigt fanns så mycket allmänmänskligt i det. Som det här med blyghet och att vara socialt undvikande.

När vi sedan började med DBT-projektet så halkade vi in på liknande resonemang, Åsa Nilsonne och jag; ”det här är en så himla bra behandlingsmetod och det finns inget dokumenterat på svenska” Så vi satte i gång att skriva en fackbok om DBT som vänder sig till terapeuter. Än idag har det inte kommit någon ny DBT-bok på svenska, ingen uppdatering, och det förvånas jag lite över.

Det kanske inte behövs för att er är så bra?

Fast det har hänt så enormt mycket på området och möjligen funderar mitt förlag Natur & Kultur, på att använda vår DBT-bok som grund och ta in någon aktiv idag som lägger till nya delar. Vi får se hur det blir.

Efter DBT-boken så skrev Åsa en bok om mindfulness och jag en om acceptans. Sedan skrev jag en bok om allians och en om känslor och så rullade det på om bland annat oro. Ju längre jag hållit på att skriva, ju mer har jag inkorporerat existentiella och filosofiska perspektiv. Jag har blivit mer och mer intresserad av de perspektiven helt enkelt. Mina senaste böcker är väldigt präglade av existentialismen, hur man kan kombinera den med psykoterapi och i synnerhet kbt. Det är Oro. Att leva med tillvarons ovisshet och Dansa mjukt med tillvaron. Om mening mod och möjligheter men också en personlig och existentiell dagbok från pandemin som heter Närbilder. Anteckningar i ljuset av en märklig vår. En väldigt lättläst liten bok.

Jag har alltid tyckt att det har varit väldigt kul att skriva och har försökt skriva så att budskapet når både de som jobbar med terapi och är patienter. Men också till alla som helt enkelt lever, med allt vad det innebär

Det är verkligen något du lyckas med. Flera av dina böcker är fortfarande de jag rekommenderar främst, både till terapeuter och till patienter eller andra personer i min närhet. Du får med både den professionella stringensen och den mänskliga värmen.

Jag vill ha förankring i vetenskap och evidens eftersom det faktiskt är så jag har jobbat med patienter hela mitt yrkesliv och det är svårt att tänka bort det. Det sitter i ryggmärgen att kolla upp vad som är beprövat och inte bara utgå från hur man känner och tycker. Det är väldigt roligt att höra att du tycker så, för om man kan använda dem som böcker att sticka i händerna på patienten parallellt med att man jobbar i terapin, så tror jag att de funkar som bäst.

Vad är det som är bäst med att skriva, tycker du? Vad är det som fångar dig i den processen?

Det är många saker. Dels är jag lite av en solitär, en ibland introvert person. Jag tycker om att sitta och fundera och tänka. Jag läser väldigt mycket och tycker mycket om att reflektera. Jag har varit en skrivande människa sedan barnsben och skrivit dagböcker och så. Jag tycker det är en utmaning att få till formuleringar, att gå och fundera över dem. Jag blir lite nördig när jag läser någon formulering i en dagstidning eller bok och tänker ”gud vad snyggt formulerat!” Jag imponeras av och tycker att det är jättekul med människor som på ett intelligent sätt kan beskriva en ganska vardaglig tillvaro och få till en tvist eller humor, eller vinklingar på det. Så egentligen härstammar det från ett språkintresse kan jag tänka mig.

Sen så pustar jag ibland över hantverket, att sätta i gång och lägga upp ett synopsis till exempel, en process som jag faktiskt är uppe i nu. Jag håller på med en ny bok och tänker som alltid i början, ”varför har jag sagt ja till det här?”

Är det så att du fått beställningar av förlag eller har du kommit på alla bokidéer själv?

Jag jobbar numera med min redaktör, numera även en vän, Marie Söderberg på Natur & Kultur. Vi ses med jämna mellanrum och då kastar jag ur mig en idé och så säger hon ja, om hon tänder på den vill säga. Sen kommer vi tillsammans fram till hur jag kan skriva för att det ska vara relevant och aktuellt, men själva idéerna är det nog jag som har kläckt. Det är klart att hon har frågat mig ibland om jag kan skriva om ett särskilt ämne, men har tagit mig friheten att tacka nej om jag inte känner att jag har tillräckligt på fötterna för det, eller intresset.

Den senaste boken, Närbilder, som ju är min mest personliga bok, började jag skriva under pandemin, utan någon avsikt att publicera den. Men efter ett tag skickade jag ändå ett utdrag till Marie och frågade om det var något att trycka. ”Ja, fortsätt!” sa hon och det blev ju en helt annorlunda bok utifrån tankar jag fick när jag gjorde vardagliga saker, som att vara ute och promenera eller läsa tidningen. Det är mer en dagbok, fast med en psykologisk och existentiell bas. Den var rolig att skriva för i den var jag helt fri.

Vilken har varit den roligaste eller mest utmanande boken att skriva?

Min största arbetsseger är KBT i utveckling som är en grundbok i KBT och som kom ut 2000. När jag skrev den så tänkte jag att jag hade tagit mig en för stor munsbit, det här fixar jag inte. Den skulle spänna över hela KBT-paraplyet historiskt, med alla teorier, det praktiska hantverket och dessutom blicka framåt. Jag tänkte verkligen att det här ror jag nog inte i land, men det gjorde jag. 2016, när förlaget ville göra en uppdatering, sa jag först ”nej, aldrig i livet”. Att uppdatera böcker är jobbigt och svårt. Men hon övertalade mig och det blev väl också en arbetsseger. Den säljs bra och används fortfarande som kursbok. Samtidigt kommer det så många nya böcker och det ska det göra. Jag är jätteglad för hur länge mina böcker har levt. Enligt förlaget är Att leva ett liv inte vinna ett krig. Om acceptans. en av deras största säljare inom psykologi. Den säljer ju fortfarande, vilket faktiskt gör mig ärligt förvånad eftersom det har kommit så mycket nya böcker på det temat.

Men jag förstår det, den är speciell även i ljuset av nya som kommit, i den får acceptansbegreppet stå för sig själv.

Ja, men det är också vanskligt för begreppet acceptans har väckt väldigt mycket ont blod hos icke-professionella. Jag har fått göra ganska många intervjuer kring det här med frågor som ”Vad fan håller ni på med? Vad är det ni säger till patienten?” Och patienter har varit upprörda för att de i primärvården stött på anställda som säger uppmanande och irriterat; ”det där får du bara acceptera”. Det är ett begrepp som har missförståtts väldigt mycket så det kräver sin kontext och sin inramning, men jag tror och hoppas att min bok fördjupar förståelsen för vad det är.

Ja, jag tänker att titeln i sig själv fördjupar förståelsen för vad det handlar om.

Jo, att det inte handlar om att ge upp, utan att inte kämpa så fruktansvärt mycket för att bli fri från sitt inre. Men det är fortfarande kontroversiellt. Det var senast i somras som jag gav en intervju till en arg journalist som hade haft kontakt med patienter som blivit dåligt behandlade med hjälp av någon hemmasnickrad version av ACT.

Du har gjort många olika saker i olika roller. När har du lärt dig som mest?

Jag har lärt mig mest när jag har klivit ur min trygghetszon och gett mig ut på hal is där min självkritiska röst har sagt ”nej, det här fixar du inte, det här har du inte tillräckligt på fötterna för” och sen ändå exponerat mig för det. Men jag har inte kastat mig ut och varit stursk och låtsas att jag har kunnat saker. För mig har det varit viktigt för min utveckling att våga sätta mig i en position att inte kunna och inte veta. Att vara elev även om man har jobbat 20, 30, 40 år, att kunna inta positionen att fortfarande ha mycket att lära och inte fronta med någon slags tvärsäkerhet. Tvärsäker har jag egentligen aldrig varit på någonting. Det är inte så att jag har varit lealös i mitt jobb, men jag har på något sätt alltid kommit med motfrågan; ”och hur vet du det? Hur kan du vara säker på det här? Kan man se det på ett annat sätt?” Jag har inte gått fram med någon tvärsäker känsla, att jag behärskar saker och ting fullt ut. DBT var en sådan jätteutmaning och jobbet på fängelset var det definitivt. Då åkte jag hem och grät på tåget efter arbetsdagen, men oj vad jag lärde mig och så stolt jag var när jag sedan fick det att fungera.

Och där var du den första psykologen och ingen annan psykolog på plats, hur gör man det?

Ja fråga mig inte, det är nästan så att jag har förträngt det, men jag sparkade i gång saker och ting och förstod att jag måste använda mig av beteendeterapin på något sätt. Så jag startade färdighetsgrupper för interner om hur man exempelvis hanterar sin ilska gentemot partners, postpersonal, övervakare och advokater etc. Även andra känslouttryck tränades, som kärlek och empati. Vi rollspelade färdigheter och copingstrategier och det gick hett till ska jag säga. Möbler flög omkring och det var starka röster och så vidare. Vakterna som satt med i rummet var på tå. Och jag startade läsecirklar med internerna och bjöd in författare som kom och berättade om sina böcker och sina liv, särskilt de som själva hade gjort kriminella resor. Vi hade väldigt roliga och livliga bokcirklar. Jag hade också individualbehandlingar med interner, bland annat med dem som hade cellskräck och panikångest, men som ändå låstes in i cellen förstås. Ja, jag kavlade upp ärmarna och efter ett tag så blev jag ju mer och mer varm i kläderna och tyckte att det gick bra. Men visst, det var jobbigt i början, så det var min första stora utmaning.  Jag tror att den erfarenheten blev mitt avstamp för att våga ta risker och ge mig på nya saker.

Men det är med mina patienter som jag har lärt mig mest. När jag har jobbat med de suicidala och självskadande och utagerande patienterna, så har det tidvis varit väldigt dramatiska sessioner där jag har riskerat att leda situationen åt fanders. Inte av okunskap, men där jag inte har kunnat hantera de känslomässiga reaktionerna, situationen i rummet, ordentligt. Men jag har lärt mig mycket av att ändå reda upp det, om inte under sessionen så i efterhand. Jag har, i dessa patientmöten, lärt mig massor om den mänskliga emotionella naturen och hur man bland annat kan bli hotad, kränkt och besviken, att utifrån kaos ändå kunna reparera. Att aggression ofta är desperation. Det fick mig att våga ta lite flera steg i att pusha patienter mot förändring, i stället för att gå fram med bomullsvantar och bara bekräfta, bekräfta, bekräfta. I det fick jag mycket hjälp av Alan Fruzzetti som var vår handledare i alla år i SKIP. Han sa ofta till mig; ”du måste slå näven i bordet Anna och göra det med den allra varmaste validering du någonsin kan, ryta DAMN IT! med kärlek, göra det på ett sätt så att patienten känner sig genuint bekräftad”. Hur gör jag det? frågade jag. ”Det får vi träna” svarade han.

Med patienterna har jag lärt mig så mycket om vad det är att vara människa i kaos och att våga stå pall som terapeut i de allra mest hotfulla situationer. Efter det så blir man nästan inte rädd för något. Om en patient till exempel har försökt hänga sig i persiennsnöret på rummet eller neddrogad ringt från Skeppsbron och hotat med att kasta sig i vattnet, och vi har klarat upp situationen, då lär jag mig att våga mer, rent generellt och särskilt för att rädda liv. Den här lärdomen har också spillt över på arbetet med andra diagnosgrupper. Att man kommer in med sitt lidande betyder inte alltid att man mår bäst av att få bekräftelse i allt, utan det kan också betyda att man behöver bli milt och kärleksfullt sparkad i baken, mot en förändring för att bryta sig ur en fastlåst situation. Men här kommer alliansen in, alltså att kunna göra det här med kärleksfullhet och utan att man överger patienten. Detta kan man inte läsa sig till, detta måste man få handledning på.

Vilken typ av handledning behöver man för att lära sig de sakerna?

Den frågan går nästan inte att svara på generellt, eftersom det beror på i vilken fas av terapeutens inlärningshistoria de befinner sig. Jag har handlett på alla nivåer och handleder man på psykologprogrammet, då handlar det om att lära ut färdigheterna i hur man bygger upp en session, gör beteendeanalys, hur man ger hemuppgifter, hur man startar och avslutar en session, själva teknikerna och så vidare. På steg-2-nivå är det andra läromål och sen verksamhetshandledning ytterligare andra behov.

Men den mest optimala handledningen är den där man lär ut färdigheter och insikter om att kombinera tekniker med sin personlighet. Hur man påverkar det som sker i terapirummet med sin egen person, sina egna känslor, sina reaktioner, sin egen historia och erfarenheter. Hur tar jag med mig hela det paketet in och samtidigt kombinerar det med hur jag genomför exponeringen eller traumabearbetningen?

Det är en oerhört komplex situation det här med handledning och därför startar jag alltid, oavsett vilken nivå det är, med att fråga, ”vad tycker du själv att du behöver lära dig mest hos mig?”. Sen behöver man kunna lyssna på vad den handledde då säger mot bakgrund av de rena kunskapsmål som gäller förstås.  På en högre nivå kanske det handlar om att vilja bli mer naturlig och en bättre lyssnare eller kunna hantera sin egen irritation med patienter. På programmet så kan det vara att bli modig och våga exponera patienterna till exempel. Det måste alltid utgå från vad terapeuten själv bedömer som viktigt, likväl som vad som utifrån vad som krävs rent formellt.

Även att hjälpa den handledda att våga titta på sig själv och ta reda vad den behöver tänker jag är viktigt. Det är en grannlaga uppgift att fixa den settingen så att det blir möjligt i handledningen.

Absolut! Redan tidigt i min yrkesverksamhet fick jag vänja mig vid att behöva spela in på video och exponera mig själv inför Marsha Linehan, David Clarke och många andra. Jag förstår studenterna på psykoterapiutbildningar, att det här är så obehagligt och ändå måste det göras. Vi måste våga exponera oss, utsätta oss för vår sårbarhet, våra klantigheter, dumma saker man säger, att man är trött och grinig eller att man är ledsen och allt möjligt sådant. Min uppgift som handledare har varit att ta ner dramatiken kring det och att själv kanske visa på egna misstag. Jag har själv visat upp urusla sessioner där det har gått åt fanders för mig. ”Ser ni vad jag gör för fel, varför det blev som det blev?” Det är det som man lär sig av. Det är också min uppgift att skapa en stämning i handledningsgruppen där man faktiskt vågar exponera sig. Det är inte så lätt att beskriva vad det är man gör men bland annat att man går före som modell och tar ner terapeutrollen till en verklighetsnivå där vi inte är ofelbara, perfekta personer. Det är ju det du själv skriver om så det är en superviktig bok tror jag. (Här avses boken Terapeutens misstag som undertecknad kommer ut med senare i vår)

Kan du berätta något om din kommande bok?

Jag vet ännu inte om det blir en bok, men tanken är att jag ska skriva om det existentiella åldrandet. Inte om rynkorna, flyende hårfästen eller artrosen utan mera om frågan om vi kan ta hjälp av existentialismens synsätt för att hålla oss fortsatt levande när vi blir lite äldre. Naturligtvis kommer jag inte heller att kunna släppa psykologin i det här. Det finns väldigt mycket skrivet om det så nu är jag i det här ”puststadiet” som jag brukar kalla det, pust, pust pust, innan man har fått till formen. Så det är ännu i sin linda och vi får se om det blir något.

Vad är nästa utvecklingssteg för dig?

Numera föreläser jag lite grann och skriver förord till andras böcker och, som sagt, lite mentorskap, poddar och radioinsatser. Det är roligt men framför allt försöker jag nu utveckla mig själv. Att säga att jag vill vara god låter jättepretentiöst, men jag vill faktiskt ägna mig åt att vara hjälpsam och omtänksam, inte bara mot mina nära och kära, utan även mot vänner. Och kanske att göra gott på samhällsnivå. Inte i formen av psykoterapi, men att använda kunskaperna kring hur man kan hjälpa sina medmänniskor i vardagen. Nu befinner jag mig i den åldern där det strular till sig och blir tungt för många av mina vänner och ibland strular det till sig för barn och barnbarn. Så jag tänker att meningen i mitt liv nu är att utveckla mig själv som medmänniska, inte för min egen skull, inte bara i alla fall, utan för att vara till hjälp för andra. Mer av ett personlighetsutvecklingsprojekt.

Sen har jag de senaste två-tre åren ”nördat” in mig på kvinnosakskvinnorna från förra sekelskiftet, alltså de som tog oss fram mot kvinnlig rösträtt och sexuell och ekonomisk jämställdhet. Ellen Key, Elin Wägner och Selma Lagerlöf många fler. Jag har läst tjocka biografier om dem allihop och har tagit kontakt med Ulrika Knutson, en kulturjournalist som har skrivit böcker om Fågelstadsgruppen. Det vore intressant att få veta hur de här kvinnorna själva åldrades.

Jag har också läst om den första kvinnliga läkaren, Karolina Widerström, och den första kvinnliga studenten i Uppsala, alla de som kämpade med att få bort snörkorsetten och de långa kjolarna. Jag tycker att det är en spännande utvecklingsperiod, framför allt för oss kvinnor.

Det är trevligt att få så här mycket tid att försjunka in i sådant som man tycker är kul. Det kommer kanske inte så mycket produktivt ut ur det, men jag har väldigt roligt när jag håller på.

Det låter magiskt! Att får göra det och följa sitt intresse utan stressen att det ska bli något specifikt.

Du har något att se fram emot, för det är verkligen superskönt och kul. Men jag tänker fortsätta att skriva och blir det någonting som är till nytta och glädje för andra är det jättekul och bra.

Något som vi missat att prata om?

På nittiotalet så var jag ute i media rätt mycket och då var jag lite kaxig och gav mig in i diskussioner, till exempel i Svenska Dagbladet med en psykoanalytiker som jag nu inte kommer ihåg namnet på. Då riskerade jag att få hela psykoanalytikerförbundet på mig. Jag gick också i polemik med professorn i idé- och lärdomshistoria, Karin Johannisson, som skrev en missvisande artikel om psykiatrin. Jag respekterade henne och jag kände henne, hon lever inte längre, men i den artikeln tyckte jag att hon var ute och seglade. Jag skrev ett svar på hennes artikel. Jag tog strid. När jag fick dina frågor funderade jag på varför jag gjorde det?

Vad har du kommit fram till?

Jo, den känsla jag fick under sjuttiotalet, när jag läste på beteendeterapiutbildningen, var att vi behövde stå på barrikaderna på något sätt. Hela åttiotalet och en bra bit in på nittiotalet så var det här med kbt som ett rött skynke för professionen i psykiatrin och väldigt många inom akademien. Jag blev så förbannad över det, så jag tog mig lite vatten över huvudet och gav mig in i debatter. Det var lärorikt på sitt sätt, jag tvingades argumentera.

Om vi tror att det är polariserat idag, så är det bara en västanfläkt jämfört med hur det var då. Det är så roligt att se att det inte längre är på det sättet, att man inte behöver stå på barrikader och strida mot den psykodynamiska terapin, eller mot någon annan terapiform. Vi har lärt oss att leva sida vid sida och till och med uppskatta varandra. Jag har jobbat mycket sida vid sida med psykodynamiker på olika ställen och ser många poänger i deras teoribildningen, men aldrig tyckt att den har varit gångbart i psykiatrin. Men där på nittiotalet blev jag lite förvånad över mig själv när jag skrev de här artiklarna och gick i polemik på det sättet jag gjorde, för jag riskerade att få på nöten. Och eftersom jag inte är en stridis på det sättet, så var det definitivt utanför min trygghetszon.

Hur tror du att det kom sig? Var det för att du skrivit böcker och hade en tyngd i namnet?

Ja, det var ju inte så att jag knackade på dörren och frågade om jag fick vara med på Aktuellt, eller hos Malou von Sivers i hennes soffa, jag blev tillfrågad. Väl där visade det sig att de hade satt ihop mig med aggressiva personer från andra ”läger” så att det skulle bli en krock. Men i Svenska Dagbladet var det ju så att jag skrev ett svar på artiklar som kom ut där. Jag skrev att nu måste vi hitta en balans i det här. Det här får inte så ensidigt pågå. Det var brett upplagda artikelserier om kbt som en förfärlig metod och hur psykiatrin utarmades av den.

Men det är inte lite sådana artiklar nu också? Om psykiatrin i Göteborg till exempel?

Jo, jag har sett det men inte följt det i detalj. Det kommer sådana pustar då och då men inte på samma vis som det var förut. Jag blev nog heligt förbannad över hur man i media kunde så ensidigt lyfta fram det här. Jag förstod ju att de inte hade någon kunskap och insyn, men förstod inte hur de kunde vara så ensidiga. Än idag när jag läser de här artiklarna så tänker jag att det var inte så tokigt ändå. Det var en rolig period där på åttio- och nittiotalet. Det var kul och hetsigt helt enkelt.

Det finns fortsatt mycket att stå upp för och det är klart jag saknar det. Men apropå det här med åldrandet så är jag fortfarande full av energi och nyfikenhet och tycker att jag har haft världens bästa jobb, alla kategorier. Jag är hur glad och nöjd som helst och att jag lägger ner min verksamhet är inte på något sätt på grund av trötthet eller bitterhet, utan mera i en mätt och belåten-känsla, en tacksamhet, det är så jag beskriver det. Men jag kan inte låta bli att hänga mig kvar på alla epostlistor och i våra professionsföreningar.

Du har haft många olika roller som behandlare, chef, utbildare, handledare, författare och så vidare? Finns det någon roll som varit din favorit?

Det är svårt att säga, de går ju så mycket hand i hand. Det kliniska jobbet, mötet med patienterna, har varit kärnan i allt det jag har gjort och efter det har undervisning och handledning kanske varit nummer två.  De tre rollerna utgör en blomma som är kärnan.

I chefskapet var det roligt att lägga upp och genomföra en bred utbildning och genomföra metoder rent kliniskt, men det var administrativt tungt.

Författarskapet är för mig mer en kreativ lek, ett sätt att hitta stunderna utanför mig själv, ett flow. Det är lika mycket terapi som arbete. Ja, var kommer det in på skalan. Absolut som en favorit i alla fall.

Om du skulle ge något avslutande råd till psykologer, vad säger du då?

Håll nyfikenheten vid liv, våga vara osäker och pröva nytt. Omge dig med roliga, spännande, bekräftande, kunniga kollegor. Försök hitta sammanhang som mottagningar, forskningsprojekt, utbildningar och annat där de finns.  Det är människorna som håller en vid liv som psykolog och psykoterapeut, de man omger sig med, kollegorna och samtidigt vännerna. Så roligt vi hade i DBT-projekt med alla våra USA-resor och med alla svåra utmaningar på hemmaplan! Och vi håller fortfarande kontakten med varandra. Så jag tänker, gå på förstärkare, vi vet ju att de är viktiga. Utan dem så ”dör” man eller blir utbränd.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida inspiration och främja reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.