Title Image

Jennie Billman: min professionella utveckling

Jennie Billman: min professionella utveckling

För en tid sedan efterfrågades en manual för Känsloskola i en Facebookgrupp för psykologer. Specialistpsykolog Jennie Billman erbjöd sig att dela med sig av den manual som hon har tagit fram och utvärderat inom ramen för sitt skriftliga specialistarbete. Gensvaret blev enormt och närmare 300 personer önskade att få ta del av materialet.

I blogginlägget Känsloskola för unga i psykiatrin hittas terapeutmanualen och det skriftliga specialistarbetet tillsammans med en inramning av arbetet. Jennie har även hållit ett webbinarium på ämnet och det går att titta på i sin helhet här.

 

Den 27 oktober erbjuds en utbildningsdag i samarbete med Mendeleo. Under denna dag får den som vill arbeta med gruppbehandlingen fördjupad kunskap samt tillgång till det arbetsmaterial som Jennie tagit fram. Läs mer om utbildningen här.

 

Generös som hon är har Jennie även ställt upp på en intervju och nedan får ni ta del av hennes psykologresa och vad hon fått ut av att gå specialistutbildningen.

Hur ser din psykologresa ut?

 

Jag läste Psykologprogrammet vid Umeå universitet och tog examen 2009. Under utbildningen tyckte jag att precis allt verkade hur intressant som helst, jag flörtade t ex lite med organisationspsykologin och hade även en tanke om att söka mig mot doktorandstudier. Sedan blev jag erbjuden PTP i vuxenpsykiatrin och fann mig frestad att prova det kliniska spåret. Med tanke på att jag sedan stannat kvar här i elva år så var det nog ett bra beslut. Jag har hela tiden jobbat inom det allmänpsykiatriska fältet, men med allt mer avsmalnande fokus – först mot målgruppen unga vuxna och därefter med specialisering mot psykoterapi och psykologisk behandling. Jag har stannat i psykiatrin av flera skäl. Dels pga att mitt hjärta slår för idén om en god och jämlik vård för alla och de flesta av mina patienter skulle jag aldrig få privilegiet att träffa i någon annan setting, dels tycker jag att det är en lyx att få jobba i team med alla olika perspektiv och resurser det medför. Stundtals har jag känt mig rätt uttröttad av de outsinliga behoven och vårdköerna men jag har verkligen aldrig behövt vara uttråkad på jobbet.

Mitt hjärta slår för idén om en god och jämlik vård för alla och de flesta av mina patienter skulle jag aldrig få privilegiet att träffa i någon annan setting.

När har du lärt dig som mest?

 

De första åren efter examen var det väldigt mycket nytt på alla fronter, både processen att omsätta teoretiska kunskaper till verkstad i den kliniska vardagen och med att orientera mig inom det psykiatriska fältet och så all samverkan med andra myndigheter och aktörer i samhället på det. Känslan av att aldrig kunna nog var ihållande de första tre-fyra åren och läslistan på nattduksbordet lång och uppfordrande. Därefter har det växlat mer i perioder på vilket plan jag lärt mig saker och min drivkraft har då istället varit intresse och nyfikenhet. I vissa perioder har jag fokuserat mycket på det kliniska arbetet och att nöta på med egna färdigheter och i andra perioder haft mer behov av att fylla på med teoretisk kunskap och plöjt artiklar eller böcker i jakt på nya infallsvinklar.

Hur har specialistutbildningen påverkat din professionella utveckling?

 

Under mina år i psykiatrin har jag känt det lite som att jag först gick från psykolog till psykiatrimedarbetare och sedan tillbaka till psykolog igen. Specialistutbildningen var väldigt värdefull för mig i den senare processen, då jag börjat känna mig lite urvattnad och suddig i konturerna och hade behov av utbyte och stimulans kring det psykologspecifika. Att gå emellan sammanhang och få skifta perspektiv på det vardagsnära, välbekanta är otroligt hjälpsamt för min tankeprocess har jag märkt. Som norrlänning har jag också behövt byta kontext rent geografiskt för att gå kurser, lite bökigt men det har bidragit till en känsla av frisk luft och utrymme att reflektera kring arbetsvardagen “där hemma”. Att genom specialistutbildningen ha en fot i ett annat sammanhang än den egna arbetsplatsen har gett mig kraft och mod i vissa lägen att stå upp för perspektiv, frågor eller värderingar som inte självklart står i fokus i den verksamhet jag jobbar inom.

Specialistutbildningen var väldigt värdefull för mig i den senare processen, då jag börjat känna mig lite urvattnad och suddig i konturerna och hade behov av utbyte och stimulans kring det psykologspecifika.

Hur ser ditt arbete ut idag?

 

De senaste åren har jag i huvudsak jobbat med individuell PTSD/traumabehandling med PE och EMDR. Parallellt med det har jag hållit grupper på temat känsloreglering – såklart med Känsloskolan men även ERGT. Just nu är min arbetsplats mitt i en stor organisationsförändring vilket bl a medfört att jag och några kollegor fått i uppdrag att skapa ett samlat behandlingsteam för patienter med traumarelaterad problematik. Vi är precis i startgroparna och det känns både spännande och utmanande att skissa på arbetssätt och behandlingsutbud. Under våren håller jag därför på att se över hur Känsloskolan kan anpassas för just denna målgrupp och har inlett samarbete med vår fysioterapeut för att få in ännu mer fokus på kroppskännedom och fysiska regleringsstrategier i färdighetsträningen.

Har specialiseringen påverkat din arbetsvardag på något sätt?

 

Ja, på så vis att jag fått alltmer nischade arbetsuppgifter och även teamledaransvar och handledningsuppdrag utifrån min specialisering. Jag uppfattar att min arbetsgivare överlag har en positiv syn på psykologernas bidrag i verksamheten och även på den kompetens som specialistutbildningen ger, men att vi har en bra bit kvar innan det är helt tydligt och formaliserat vad som är specialistpsykologens roll och arbetsuppgifter.

Jag har fått alltmer nischade arbetsuppgifter och även teamledaransvar och handledningsuppdrag utifrån min specialisering.

Vad är nästa utvecklingssteg för dig?

 

Det är en fråga jag själv gått och klurat lite på en tid nu men inte funnit något självklart svar på ännu. Hittills har jag mest följt mitt intresse för stunden och den hållningen har tjänat mig väl, så jag kommer nog fortsätta gå på känsla snarare än strategi.

Vill ni veta mer om Jennies arbete med Känsloskolan för unga vuxna inom psykiatrin kan ni som sagt läsa om det här eller delta på utbildningen den 27 oktober och då hittar ni informationen här.

Intervjun är sammanställd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.