Title Image

KBT:aren som misslyckas med sin exponering

KBT:aren som misslyckas med sin exponering

Det bästa jag vet som kliniker är att jobba med exponeringsbehandling. Jag startade min yrkesbana på OCD-teamet för barn och unga där det mesta av ERP-behandlingen skedde i hemmet och jobbade sedan med ensessionsbehandling i ett forskningsprojekt för barn med specifika fobier och exponering i grupp i ett för barn med social ångest. Att iscensätta exponering in vivo och hitta rätt steg framåt tillsammans med klienten är så roligt, kreativt och välgörande. Det viktigaste jag vill förmedla till de jag handleder är att de ska GÖRA saker tillsammans med sina klienter, inte bara prata om problemen, och det som görs behöver oftast vara olika former av exponering. Men hur bra är jag egentligen på att leva som jag lär?

Årskrönikan blev utkonkurrerad av rädsla och misslyckande

 

Nu när 2021 tagit slut har jag funderat på att skriva en årskrönika om mitt jobb och min tillvaro. Om de roliga uppdrag med professionshandledning jag fått i egna firman och det givande jobbet med specialistutbildningen som jag gjort på Psykologförbundet under året som gått till exempel. Men hamnar hela tiden i något annat som påverkat min höst rätt mycket. Nämligen min rädsla att köra bil, min beslutsamhet att en gång för alla göra något åt rädslan och sedan den misslyckade exponeringsbehandlingen jag iscensatte för mig själv.

Vi börjar från början

 

När jag fyllde 18 ville mina vänner ta körkort men jag ville bli blodgivare. Det var ju lätt ordnat och sen var jag nöjd. Det var först när jag skulle fylla 20 som jag tog tag i det där med att ta körkort. Började övningsköra med pappa men efter ett tag konstaterade han krasst att han inte skulle kunna lära mig det här ordentligt, så det blev en intensivkurs med många långa körlektioner där både jag och körläraren mest gillade när vi tog pauser. Kuggade första uppkörningen men blev faktiskt godkänd på andra så det gick vägen utan att jag för den skull kände mig särskilt kompetent på området.

 

Jag hade nog ambitionen att jag skulle köra bil då och då efter körkortstagarprövningen men strax efter kom jag in på Psykologprogrammet i Uppsala och flyttade dit, så då hade jag inte tillgång till bil på många år. Det hände att jag körde någon enstaka gång per år men jag började aldrig tycka om det.

 

Tio år senare kom den första situationen där jag tvingades till att köra bil lite oftare. Jag flyttade till Chicago med jobbet och där skulle jag bo inne i stan och jobba i en förort utanför. Min absoluta ambition var att klara mig i USA utan bil men min arbetsgivare hyrde en åt mig ändå. Och de hade ju rätt. Det gick inte att förlita sig till de allmänna kommunikationerna utan rätt stora vedermödor, så bilkörning blev en nödvändighet. Mina två kollegor var färska bilförare och tillsammans tog vi oss an de femfiliga motorvägarna och det gick ok med peppning och stöd. Jag minns dock den första gången jag skulle köra hem helt själv från kontoret, då var ångesten monumental och jag stortjöt och hyperventilerade på parkeringen innan det var dags. Men sen gick det ju.

 

Under Chicagovistelsen blev jag ok med att köra vissa sträckor och jag tänkte att det aldrig skulle kännas jobbigt att köra i Sverige igen. Men så kom jag hem och hade fortsatt ingen bil så min nyfunna förartillit försvann åter.

 

De senaste tio åren har jag haft tillgång till bil men fortsatt i princip bara kört på landsbygden under sommarhalvåret. När vi flyttat till Umeå kör jag lite mer i vardagen men nästan alltid med mitt största säkerhetsbeteende med i bilen (min man Henrik alltså).

Den första gången jag skulle köra hem helt själv från kontoret, då var ångesten monumental och jag stortjöt och hyperventilerade.

Utmaningen

 

Så i höstas får min son plats på scouterna, något han önskat länge, och jag bestämmer att det där ska bli hans och min grej. Jag ska skjutsa honom dit och bli en självständig förare på kuppen. Jag fick således ett incitament för att ta tag i den här surdegen. Scouterna skulle hållas en kvarts bilkörning från oss och vägen kändes hanterbar. Det här skulle jag klara!

Exponeringsbehandlingen

 

Som den KBT:are jag är startar jag utmaningen med en beteendeanalys.

 

Överskott:

  • Kolla upp rutten innan körning
  • Planera rutten i huvudet innan körning
  • Ha med Henrik (eller annan vuxen) i bilen
  • Be Henrik om hjälp med hur jag ska hantera trafiksituationer medan jag kör
  • Älta och oroa mig inför en körning

 

Underskott:

  • Köra ensam i bilen
  • Köra i stora rondeller
  • Köra i mörker
  • Köra på halt väglag
  • Köra på okända ställen
  • Köra fel
  • Parkera

 

Vidmakthållande: även fast jag kört på både stora och små vägar så har jag gjort det med säkerhetsbeteenden närvarande och jag bygger ingen tilltro till att jag ensam klarar av trafiksituationer fullt ut.

 

Riktning: köra oftare och mer självständigt

 

Mål på kort sikt:

  • Köra min son till och från scouterna
  • Köra ensam i närområdet

Behandlingens uppgång…

 

Behandlingen startar med att jag kör ensam en liten stund varje dag. Det blir turer in till stan (och vi snackar Umeå så det är korta, lugna turer utan någon hård trafik) och till andra närbelägna ställen.

 

Vecka ett känns succén som ett faktum. Jag kör till yogan och runt i stan, jag ”fickparkerar” (väldigt stora fickor…) och jag kör till och med i några stora rondeller. Jag kör fel ibland, får ta nya beslut och vända med mera. Känns bra att jag utmanar mig och jag känner exponeringens kraft.

 

Vecka två fortsätter på samma sätt. Nu är det dags för första körningen till scouterna och trots en orosfylld natt innan så funkar det! Jag noterar en och annan situation som jag nog hade tyckt varit jobbigare tidigare men som jag nu tycker mig kunna hantera.

…och fall

 

Vecka tre kommer motgångarna. Det stora vägbygget på väg till scouterna har förändrats helt och jag kör fel och känner mig lost. Det blir mörkt och dimmigt och svårt att se vägen framför mig. Jag klarar av körningarna men har superhög puls och ingen upplevelse av kontroll.

 

Vecka fyra kommer halkan och där tar det stopp. Vi har vid tillfället slitna allvädersdäck och jag känner hur det slirar även i låga farter. Här gör jag någon enstaka körning till men sen tar undvikandet överhanden och jag låter bli körningen helt.

Hm…undra vad en KBT:are skulle göra?

 

Det här grämer mig otroligt mycket. Jag känner mig irriterad på mig själv och också lite sorg och skam men mest känns det så otroligt skönt att undvika.

 

När jag pratar med andra i min närhet om hur svårt jag har med bilkörningen och hur rädd jag är så är det både var och varannan som säger något i stil med ”hm…undra vad en KBT:are skulle göra?” eller ”tänk om det bara fanns ett sätt att göra något åt de där rädslorna”. Det sägs retsamt och med glimten i ögat men visst skaver det. Jag förordar ju alltid exponering och nu misslyckas jag med min egen och säger indirekt att rädslan inte går att göra något åt.

Rädslan späs på

 

Tyvärr får jag under denna period medhåll från många som också tycker att det är läskigt att köra bil. Och när jag läser VK (Västerbottens-Kuriren) rapporteras det om trafikolyckor varje dag (typ). Antagligen beror det på att det är rätt lugnt här omkring och inte så mycket annat att skriva om men det betyder också att det faktiskt sker olyckor hela tiden (om än inte allvarliga sådana).

 

Det intressanta med rädslan är att den påverkas massor av min antecipatoriska ångest. Jag vet att vi ska spendera drygt ett dygn på vintervägar under jullovet och rädslan för vad som kan hända, även som passagerare, gör att allt kopplat till bilkörning blir extra skrämmande. Nu när alla resorna är genomförda och vi överlevt är det som att den superstarka rädslan lagt sig något.

Nya tag

 

Nu har vi nya dubbdäck som införskaffades innan vår långresa och ingen läskig resa inplanerad i närtid och det känns plötsligt möjligt att ta tag i min körning igen. Så idag körde jag så till längdskidspåret som ligger på samma ställe som scouterna. Jag hade förvisso med mig mitt största säkerhetsbeteende men jag måste ju börja i den lägre delen av hierarkin och se varje körning på befintligt väglag som en god utmaning. Successivt ska jag ta ut svängarna men jag ska ta det varligt och inte pusha mig för mycket. Vet inte om det är rätt strategi men det är den jag kommer testa nu. Vinterväglaget kommer ju att vara kvar i åtminstone fyra månader till så jag får lång tid på mig att träna men oj som jag längtar till barmark och ljusa kvällar!

Oj som jag längtar till barmark och ljusa kvällar!

Nyårslöften 2022

 

  • Träna, träna, träna så att jag under året kör bil mer självständigt, om jag så ska krocka på kuppen.
  • Ta fler steg gällande den där slalomrädslan som jag också har.
  • Påminna mig om hur förbaskat svårt att det är att utmana sina rädslor.

 

Vill avsluta blogginlägget med en gigantisk eloge till alla modiga klienter jag mött som utmanat sina rädslor genom tiderna. Heja er!

Inlägget är skrivet av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.