Maria Karnell är specialistpsykolog i arbets- och organisationspsykologi, men arbetar idag inte som psykolog på pappret utan som senior HR-partner på Sveriges Radio. Här berättar hon om vägen från företagshälsovård till HR, om lockelsen till kultur- och mediavärlden, om varför psykologer behövs i HR – och om när det faktiskt kan vara en nackdel att presentera sig som psykolog.
Berätta om ditt jobb
Jag arbetar på Sveriges Radio, inte som psykolog utan min titel är senior HR-partner. Jag har alltså ingen specialistpsykologtjänst, utan arbetar i en HR-roll. Innan var jag tio år på Kulturhuset Stadsteatern i en liknande roll och före det arbetade jag inom företagshälsovården och som konsult på ett managementbolag.
Mitt uppdrag på Sveriges Radio handlar framför allt om att stötta chefer. En viktig omställning för mig när jag gick från företagshälsovård till HR var att förstå att jag nu representerar arbetsgivaren. Inom företagshälsovården befinner man sig ofta någonstans mitt emellan arbetsgivare och arbetstagare. Här har jag arbetsgivarhatten på.
HR-arbetet spänner över hela medarbetarresan. Det börjar redan innan någon är anställd, när vi arbetar med employer branding för att attrahera medarbetare. På Sveriges Radio kan det handla om allt från Musikhjälpen till Järvaveckan och andra sammanhang där vi visar upp oss som arbetsplats.
När chefer ska rekrytera hjälper vi till med annonser, urval, tester och rekryteringsprocesser. Om det handlar om chefsrekryteringar stöttar vi också i förhandlingar kring tillsättningar. Sedan fortsätter arbetet genom hela anställningen. Det kan handla om utvecklingssamtal, lönerevision, arbetsmiljöfrågor, rehabilitering, konflikthantering, utbildning, grupputveckling, ledarskap och svåra personalärenden. Cheferna har huvudansvaret, men vi finns där som stöd.
”En viktig omställning för mig när jag gick från företagshälsovård till HR var att förstå att jag nu representerar arbetsgivaren”
Hur ser stödet till cheferna ut rent konkret?
Det varierar mycket. Vissa chefer träffar jag varje vecka i vad man skulle kunna kalla chefsstöd eller chefscoachning. Andra hör jag av mig till mer sällan. Jag har bland annat en grupp med tre chefer som träffas varannan vecka. Vi kallar det inte handledning, men på psykologspråk ligger det ganska nära det vi gör. Där diskuterar vi ledarskapsfrågor, svåra situationer och hur man kan tänka i olika ärenden.
När jag får en ny chef brukar jag fråga: ”Vilket stöd vill du ha av mig – och vad vill du inte ha?” Vissa vill att jag ska vara väldigt närvarande, andra vill ha större självständighet. Det ser olika ut beroende på person, erfarenhet och situation.
Du arbetade tidigare inom företagshälsovården. Hur var det att gå från att stötta medarbetare till att företräda arbetsgivaren?
Det var ett ganska stort skifte. Empatin för individen finns kvar men i HR-rollen behöver jag samtidigt hela tiden fråga mig vad som är bäst för organisationen på längre sikt. Ofta sammanfaller individens och organisationens intressen, men inte alltid. Och då kan det förstås uppstå ett visst skav.
Jag minns situationer från företagshälsovården där jag kunde tänka att en person egentligen befann sig på fel arbetsplats eller i fel roll. Vi kunde arbeta med oro, sömnsvårigheter eller stress, men problemet kanske inte låg där. Det kan i stället ha varit så att personen inte passade i just den arbetsmiljön. Samtidigt var det inte mitt uppdrag att hjälpa personen vidare till en annan arbetsplats. I HR blir perspektivet ett annat. Idag känns det ganska naturligt för mig att ha arbetsgivarhatten på, men det tog lite tid att vänja sig.
Vilken nytta har du av psykologutbildningen i din nuvarande roll?
Psykologutbildningen har varit en fantastisk grund, men den innehåller inte allt man behöver i den här typen av arbete. Jag har därför vidareutbildat mig inom arbetsrätt, personalekonomi, arbetsmiljö, förhandling och andra HR-relaterade områden. Det jag dock framför allt har nytta av från psykologutbildningen är arbets- och organisationspsykologin. Det är den del jag arbetar mest med och också den specialisering jag har.
Sedan finns förstås den breda förståelsen för människor och relationer. Även erfarenheterna från terapidelen av utbildningen har varit värdefulla men om jag ska vara helt ärlig lärde jag mig kanske allra mest när jag kom ut i arbetslivet. Utbildningen gav grunden, men det var genom praktiskt arbete och genom generösa och erfarna kollegor som kunskaperna blev levande.
”Psykologutbildningen har varit en fantastisk grund, men den innehåller inte allt man behöver i den här typen av arbete”
Finns det situationer där det kan vara problematiskt att vara psykolog i en HR-roll?
Ja, ibland märker man att ordet ”psykolog” kan väcka vissa associationer. Om psykologen kommer in tänker människor kanske att något problem behöver lösas eller att något är fel. Därför väljer jag att inte betona psykologrollen. Samtidigt bär jag naturligtvis alltid med mig den kompetensen. Men ibland säger en chef: ”Får jag låna din psykologhjärna lite?” Då kan vi resonera utifrån det perspektivet. Jag tror att jag har vant mig vid att välja och förstå när det är hjälpsamt och inte.
Kan du sakna att få använda psykologhjärnan fullt ut?
Jo det kan jag verkligen. Jag kan sakna den ynnest det är att få vara delaktig och närvarande i en terapiprocess och att få se en medmänniska växa ur något som har varit svårt och tungt. Jag har egen firma på liten del och har där uppdrag som mentor i specialistkollegium vilket är jätteroligt. Där är det psykologhjärnan som får prata med andra psykologer och det finns en annan form av reflektion i det sammanhanget som jag verkligen uppskattar.
Borde fler psykologer arbeta inom HR?
Ja, det tycker jag, vi behövs verkligen här. Psykologer bidrar med kunskap om människor, grupper och organisationer, men också med ett vetenskapligt förhållningssätt. Vi är ofta vana att fråga efter forskningsstöd, att vara noggranna med evidens och att ställa en fråga till innan vi drar slutsatser. Det är värdefullt i HR-arbetet.
Du har arbetat på Kulturhuset Stadsteatern och nu på Sveriges Radio, hur hamnade du i kulturvärlden?
I grunden är jag utbildad skådespelare och jobbade som det. Jag sökte Teaterhögskolan och kom väldigt långt i antagningen. På fredagen åkte jag ut i sista provomgången. På måndagen kom jag in på psykologprogrammet. Det blev ett ganska dramatiskt vägskäl i livet. Just då var det en sorg. Alla runt omkring var väldigt glada över att jag kommit in på psykologprogrammet, men det var egentligen inte det jag hade tänkt mig då. Idag är jag däremot väldigt glad över hur det blev. Men jag älskar fortfarande kultur och uppskattar att jag får vara närvarande i det i mitt jobb.
Påverkar kulturintresset ditt arbete idag?
Ja, även om jag idag framför allt arbetar mot teknikverksamheten på Sveriges Radio. När jag började här stöttade jag bland annat IT-verksamheten, vilket var en värld jag kunde väldigt lite om. Nu arbetar jag mycket med produktionsteknik. Där har jag viss förståelse sedan tidigare från kultursektorn. Samtidigt är jag inte rädd för att fråga när jag inte kan och tycker att det är roligt att lära mig nya verksamheter.
Jag älskar radio som produkt och lyssnade mycket på radio långt innan jag började här vilket förstås gör arbetet extra roligt.
Hur hittade du till arbets- och organisationspsykologin?
Det var faktiskt lite av en slump. När jag gick psykologprogrammet träffade jag psykologen och forskaren Maria Wramsten Wilmar i bastun på en möhippa. Hon erbjöd mig senare praktik på sin arbetsplats. Det blev ett slags ”sliding doors”-ögonblick. Hade jag inte träffat henne kanske mitt yrkesliv hade sett annorlunda ut. Hon öppnade en dörr in i arbets- och organisationspsykologin och jag är fortfarande väldigt tacksam för det.
Vad har varit viktigast för din professionella utveckling?
Generösa kollegor, utan tvekan. Jag har haft många personer omkring mig som delat med sig av sin kunskap och låtit mig vara med och lära. Specialistutbildningen har också varit mycket viktig.
Om jag ska lyfta ett område som varit särskilt viktigt att fördjupa mig i så är det arbetsrätt. Det är så grundläggande för det arbete jag gör idag. Jag brukar ibland tänka att lite mer arbetsrättskunskap hade varit värdefullt redan under psykologutbildningen.
Sedan tror jag också på att våga testa nya saker. Att kasta sig ut ibland och se vad som händer.
Vilka frågor är aktuella för dig just nu?
Ett område som har blivit allt viktigare är beredskap. Som public service-bolag har Sveriges Radio ett särskilt samhällsuppdrag. Radion ska inte tystna. Det innebär att vi arbetar mycket med frågor som rör robusthet, tillit och beredskap. Jag arbetar framför allt med personalperspektivet och med utbildningsinsatser kopplade till tillit och beredskapsförmåga. För mig är det ett relativt nytt kunskapsområde och något jag tycker är väldigt spännande.
Ett annat område handlar om digitalisering av HR-arbetet. Just nu arbetar vi exempelvis med att implementera nya system för arbetsmiljörapportering. Då handlar det dels om teknik och systemintegration, men också om beteendeförändring: hur får vi människor att använda systemen och se värdet av dem?
Om du skulle ge ett råd till psykologer som funderar på en HR-karriär – vad skulle det vara?
Våga bredda dig. Psykologutbildningen ger en fantastisk grund, men vi behöver också förstå att andra professioner kan saker som vi inte kan. Jag tycker mycket om tvärprofessionella samarbeten eftersom man hela tiden lär sig av varandra. Vi har kommunikatörer, ekonomer, jurister och många andra yrkesgrupper omkring oss. När man arbetar tillsammans märker man hur olika kompetenser kompletterar varandra. Då kan ett plus ett faktiskt bli tre.
Till sist – borde fler psykologer ta plats i kulturvärlden?
Ja visst! Jag tycker till exempel att Jonas Mosskin gör ett jättebra och roligt jobb med psykologer tittar på film och psykologer går på teater mm. Vi har massor att bidra med bara vi förstår att det finns delar i det som vi inte kan och som vi behöver bredda oss med.
