Martin Forster: min professionella utveckling

När jag på slutet av psykologutbildningen fick gå valbara kurser hade jag turen att välja Martin Forsters kurs i beteendeanalys. Hans pedagogiska förmåga var märkbar och kunskaperna jag fick har bäring än idag, drygt 20 år senare. När Martin här beskriver sin professionella utveckling kan vi se just pedagogiken som en röd tråd samt viljan att göra saker begripliga och att nå ut med hjälp till så många som möjligt. Även om tillfälligheter styrt var han hamnat har han engagerats och gjort genomgripande avtryck längs sin väg.

Var startade din psykologresa?

Det var 1993 när jag började på psykologprogrammet i Uppsala. Jag hade gått ett år på KTH, tröttnat på det och ville till en härlig studentstad och läsa något intressant. Det var inte något brinnande intresse för just psykologi som tog mig dit utan det var bara någonting som på pappret lät spännande.

Ja, det tycker jag. Kanske inte riktigt på det sätt som jag hade trott, men det var socialt och jag trivdes otroligt bra i den grupp jag hamnade i. Det var rätt sammanhang för mig och en härlig tid både privat och med studierna. I efterhand kan jag se att vår utbildning var bristfällig på många sätt, det var väldigt lite praktik till exempel, men det tänkte jag inte på då.

Efter utbildningen fick jag en specialdesignad PTP-tjänst där hälften av tiden ägnades åt patientarbete på psykosrehabiliteringskliniken i Uppsala och hälften åt att utbilda personal i KBT. På den tiden var det nytt och fräscht med KBT och man hade på kliniknivå bestämt att utbilda personalen i det nya. Det fanns inte så många som kunde göra det så min handledare snickrade ihop en plan där jag spelade en viktig roll i utbildningen.

Jag hamnade där och så är det överlag i mitt liv, att jag inte är en så aktiv agent alla gånger. Handledaren, Bengt Andersson, var lärare på institutionen i Uppsala. Jag gillade honom och då föll det sig så här.

PTP-tiden var väldigt formativ för mig. Det var mycket ansvar i att som PTP:are utbilda, men jag kunde någonting som personalen där inte kunde. Mycket ansvar och mycket utveckling, inte minst när det gäller hur man utbildar personal och implementerar metoder i verksamheter. Det har jag sedan fortsatt att jobba med på olika sätt. Bengt var en förebild i att uppmuntra självständighet. Han var väldigt generös och beredd att lämna över saker till mig. Jag fick sitta med på alla hans patientsamtal, något jag upplever som en brist i många utbildningar, och vi tog några patienter tillsammans där jag fick ta ansvar. Det var en väldigt bra utbildningstjänst!

Jag var sen kvar ett tag på BUP med samma handledare. Det var en enhet som vi idag kanske skulle kalla för mellanvård. Även där höll jag mycket utbildning av personal och jag jobbade halvtid på psykologprogrammet (bland annat med den suveräna kursen i beteendeanalys som nämns ovan, Elins anmärkning).

”Jag hamnade där och så är det överlag i mitt liv, att jag inte är en så aktiv agent alla gånger”

Sen fick jag ett erbjudande om en doktorandtjänst finansierad av socialtjänsten i Stockholms stad. De ville ha ett projekt utfört i samarbete med Uppsala universitet som gick ut på att utveckla det som senare blev Skolkomet, en intervention för elever som ofta bråkar och hamnar utanför. Det var samma sak där, jag var inte fruktansvärt intresserad av det hela, men jag bodde i Stockholm och arbetsplatsen låg bokstavligen 50 meter från min port. Det var för frestande jämfört med att pendla till Uppsala, och jag var inte aktivt ointresserad av det heller.

Det var ett stort projekt som planerades och i slutänden blev det ca 100 klasser från 50 olika skolor som var med i den randomiserade studien. Först skulle själva interventionen tas fram och jag sneglade på Good Behaviour Game, som nu bland annat kallas för PAX i skolan i Sverige. Avfärdade det för att jag inte trodde namnet skulle funka så vi tog fram något eget i stället. Sen har det ironiskt nog verkligen spridit sig över världen med väldigt fina resultat i de studier som är gjorda, och nu har det så småningom också kommit till Sverige medan Komet i skolan i princip inte används alls.

Själva forskningsprojektet var roligt och kreativt, jag fick ha mycket kontakt med skolpersonal och utveckla innehållet tillsammans med en lärare som också var anställd i projektet. Men det var också arbetsamt eftersom det handlade om så många skolor. Upp emot 3000 elever var med och det skulle vara observationer på alla. Mätningen som ingår i all forskning är tung och trist. Det gjorde att jag halvvägs in i projektet, när det bara var mätning kvar, tog tjänstledigt och fixade en vikarie som fortsatte med datainsamlingen. Det var ju lite okonventionellt, men jag var inte säker på att jag skulle slutföra det där, så jag tog tjänstledigt och kom tillbaka senare. Totalt sett tog det kanske tio år innan jag disputerade.

Jag gick en filmskola och jobbade parallellt som psykolog i eget företag med lite handledning och utbildning. Sen jobbade jag på film- och tv-bolag en period. Hade samma förhoppning då som med psykologi, att det här kommer vara spännande, och det var det väl på vissa sätt men den branschen är inte så kul. Min erfarenhet var att alla de som var coola på högstadiet hade gått vidare och jobbat inom film och tv. Det var väldigt mycket pengar och yta. Men det var en rolig erfarenhet att göra det där ett tag.

Sen tog jag upp tråden med forskningen och slutförde den. Det kändes ofärdigt att inte disputera när jag hade lagt ner så mycket jobb.

Precis, mitt forskningsprojekt var på Skolkomet men parallellt jobbade jag även med andra projekt. Det kom efterfrågan från olika stadsdelar i Stockholm om någonting riktat till föräldrar där man inte har skäl att inleda en formell insats men ändå behöver ge någon form av stöd. Vi var då flera som började jobba med utvecklingen av Komet för föräldrar och efter min disputation har det fortsatt med utveckling av olika varianter, som internetbaserad Komet och Komet för föräldrar till tonåringar.

Jag disputerade 2010 och fick en anställning på en enhet på Socialstyrelsen vars uppdrag var att sprida kunskap om evidens och möjliggöra arbete med evidensbaserade metoder inom socialtjänsten, framför allt inom socialt arbete. Det blev bara ett år där. På en myndighet sitter man långt från verkligheten och det passade inte mig riktigt. Sen fick jag barn och var pappaledig i omgångar och så började jag jobba på mitt nuvarande arbete på Karolinska Institutet, KI.

Jag tog kontakt med KI för att jag tyckte att det var för lite praktik på psykologutbildningen och hade några idéer om hur man kunde göra. Psykologutbildningen på KI var då relativt nystartad och jag fick uppdraget att utveckla en kurs om barnpsykologi och det har jag jobbat med sen dess. Har alltid jobbat deltid och haft andra jobb vid sidan av närmare praktiken, det är den kombination som jag tycker funkar bäst. För att ha trovärdighet i undervisningen måste jag ha aktuella erfarenheter.

Jag har haft egen verksamhet i alla år och träffat patienter ibland, ibland inte. Jag har jobbat inom BUP och en period på Kry med utveckling av barnpsykologi.

Ett upplägg som jag märkt inte funkar så bra för mig är att träffa patienter en dag i veckan, för då kommer jag aldrig riktigt in i det. Det blir en för liten mängd för att få upp ett flyt och rutiner. Jag har inte känt mig som en bra psykolog med det upplägget.

Det som funkar bättre är att jobba mer fokuserat med ett projekt eller på en arbetsplats tillsammans med andra och att ha mer tid för det, till exempel 50/50, då har det varit berikande och kul. Men det kliniska arbetet tar mycket kraft och det är väl tyvärr rätt vanligt när man jobbat ett tag att man graviterar bort från det. Samtidigt så tycker jag ju verkligen att det är roligt så jag lurar lite på hur jag ska kunna göra det igen. Just nu har jag 20 % egen verksamhet, men då är det mest med utbildning och handledning.

Drivkraften till att börja där var att de ville starta upp sitt arbete för barn. Det var långa köer överallt och ute på landsbygden fanns det inte tillgång till psykolog. Jag såg det som en liten gerillaverksamhet att testa en ny arbetsmodell och det tyckte jag var kul. Men sen kan man säga mycket om Kry och den typen av bolag. De är väldigt annorlunda med snabba förändringar drivna av omständigheter och villkor. Om politiken till exempel gör ersättningsnivåerna för en viss typ av vårdbesök för små kan man inte längre hålla på med det och då försvinner det arbetet. Jag blev ganska snabbt mätt på att inte kunna tänka långsiktigt när man bygger upp saker. Det var kul och spännande, men också rörigt och komplicerat.

Det tror jag faktiskt inte. Pandemin hade samma effekt då alla möjliga verksamheter märkte att arbetet kan göras online. Men det handlar inte bara om tekniken, utan utmaningen som jag ser det är att Sverige är uppdelat i 21 regioner och då kan det aldrig bli jämlik vård. Det är helt enkelt inte samma villkor, möjligheter, ledning, kapacitet eller förmåga i alla regionerna. Har man otur och bor i en region där det är långa köer så är man tyvärr rökt. Jag ser verkligen ett behov av en nationalisering av den digitala vården och ett större ansvar på myndigheter att bygga upp en flexibilitet och kapacitet som kan fördelas där det behövs. Det tror jag skulle göra en stor skillnad.

Det som vi gjorde med barnpsykologi på Kry var jättebra ett tag, när det fanns, men sen försvann det och då tror jag inte att det har så stor betydelse idag.

”Jag ser verkligen ett behov av en nationalisering av den digitala vården och ett större ansvar på myndigheter att bygga upp en flexibilitet och kapacitet som kan fördelas där det behövs”

När jag precis hade gått ut gymnasiet fick jag börja jobba som vikarie på min gamla gymnasieskola under ett års tid. Fick sätta betyg och allting. Jag var på tok för ung apropå att få ansvar, men jag har aldrig jobbat så mycket och lärt mig så mycket om undervisning som jag gjorde då. Det har varit väldigt hjälpsamt senare i livet eftersom mycket av det jag har jobbat med handlat om pedagogik på ett eller annat sätt. Oavsett om det är regelrätt undervisning på psykologutbildningen, handledning i verksamheter eller implementering i organisationer så måste man föra över kunskap till någon annan.

Sen har vi åren på socialtjänsten när vi jobbade med utveckling av Komet, det var en lyxig arbetssituation där vi var ett gäng personer som kunde jobba heltid med att utveckla och utforma innehållet i de här programmen. Jag kan idag se tillbaka på materialet och tycka att det är dåligt och att bilderna är fula man jag minns att det verkligen var stimulerande och kreativt; man fick pröva, man fick tänka om, man fick direkt feedback från de som använde programmen. Där blev det tydligt med värdet av att samverka med personer som inte är psykologer och att arbeta utåtriktat mot allmänheten. Det har lärt mig att kommunicera på sätt som är mer begripliga, mindre akademiska eller jargongiga.

Ja, men precis, ambitionen var att innehållet skulle vara begripligt. Jag strävar efter att förklara saker så enkelt som möjligt och det är roligt och en utmanande uppgift i sig själv. Här är någonting som kan verka svårt, hur kan man förklara det enkelt? Men det var inte min grej att skriva böcker, jag är inte så disciplinerad. Så jag har skrivit två böcker och that’s it.

Fem gånger mer kärlek kom ut samtidigt som iPhone så det står ingenting om skärmar och forskningen börjar bli gammal, så jag håller på med en ny version som ska komma ut under 2026. Jag skrev ju dessutom den innan jag själv hade barn och det var kanske skälet till att jag lyckades leverera den. Andra boken – Jag törs inte men gör det ändå – var jobbigare för då hade jag barn och mindre tid.

Jag får ofta frågan om jag skulle skriva samma saker nu när jag har barn och jag tror att även jag färgas av min egen upplevelse av att vara förälder. Jag skulle kanske snöa in lite mer i detaljer och nyanser som inte alltid är hjälpsamt. Det blev så redan när jag skrev den andra boken, enkelhet som jag tror fungerar bra i första boken tappade jag lite av. Överlag så tror jag att skallen har fyllts av fler och fler tankar när jag jobbat ett tag och att man då tappar de självklara delar som man inte borde låta förmörkas av nyanserna alla gånger.

”Jag skrev den innan jag själv hade barn och det var kanske skälet till att jag lyckades leverera den”

Det är väl framförallt jag själv då, min egen motivation, drivkraft och förhoppningar. Emellanåt kan jag till exempel tvivla på vad vi egentligen ens har kommit fram till inom psykologin. Sitter vi bara och geggar runt i självklarheter? Är den enda egentliga innovationen och verkliga kunskapen vi bidragit med exponeringsbehandling? Allt annat är kanske placebo. Sådana lite dystrare tankar kan jag få när jag tittar på metaanalyser, det blir alltid samma sak, och har man riktigt välkontrollerade studier med placebokontroll blir det så små effekter. Det räcker med att någon nyser så försvinner den. Det här kan vara ett hinder där jag kämpar med meningen i det jag håller på med. Är det verkligen meningsfullt eller är jag en helbrägdagörare som säljer snake oil till befolkningen? Då kan jag tänka att jag borde ha blivit ingenjör istället och kunna bygga en grej som man kan se och där jag kan avgöra om den funkar eller inte. Så kan jag tänka ibland, men inte alltid som tur är.

I de enskilda arbetsuppgifterna ser jag meningen på andra sätt. När jag står framför studenter och märker på deras reaktioner att de förstår och tycker det här är intressant, de förstår någonting som de inte förstod innan, det blir det meningsfullt. Samma sak med en patient som kommer tillbaka och säger att nu är det mycket bättre. Då gläds jag åt det. Det kan vara olika nivåer av mening, förändring och effektivitet och jag finner värde i massa små detaljer i mitt jobb.

Du leder även forskningsprojekt på KI?

Ja, jag har två spår, det ena är interventionsforskning där vi prövar effekten av olika insatser och program i randomiserade studier, och det andra är implementeringsforskning. Mycket har ju handlat om hur man kan sprida ABC och Komet med bibehållen kvalitet i större skala. Den här frågan om tillgång som hänger ihop med skälet att jag började jobba på Kry.

”Är den enda egentliga innovationen och verkliga kunskapen vi bidragit med exponeringsbehandling?”

Det där är ju en bra fråga som jag nästan aldrig ställer mig. Har alltid lite ångest inför utvecklingssamtalen med min chef… Jag brukar inte tänka ut på vilket sätt det vore intressant att utvecklas, det är inte där det börjar för mig, utan det är mer att jag väljer någon väg och på köpet så kanske det ingår någon slags intressant utveckling.

Projektet jag jobbat mycket med de senaste åtta åren, att sprida ABC och Komet i landet, avslutas nu och då har vi utmaningen med den fortsatta förvaltningen; vem ska se till att socialtjänsten jobbar med evidensbaserade metoder? Det är en brännande politisk fråga, eftersom socialtjänsten i och med den nya socialtjänstlagen får ansvar för det brottsförebyggande arbetet och alla pekar på föräldrastöd. Man måste ha det här men det finns ingen nationell myndighet som svarar för det så som det finns i andra länder. I Norge t ex har de resurser och en nationell styrning för att utbilda i metoder och att ge stöd för implementering. I Sverige har vi det kommunala självstyret och varje kommun sitter själva och uppfinner hjulet. Nu är det spritt i kanske två tredjedelar av Sveriges kommuner som en följd av projektet där vi har utbildat utbildare lokalt, men nu upphör projektet och då finns det återigen ingen som ska hålla i det här.

Det är mycket infrastruktur och olika it-system som vi har byggt upp i projekt som kommunerna är beroende av för att få tillgång till material och mätning. Så nu håller jag på att bilda en ideell förening som ska jobba med den här större frågan, att skapa en plattform för metodägare för att göra metoder tillgängliga för sjukvård och socialtjänst.  Vi har ju massor av kollegor som jobbar med att utvärdera behandlingsmetoder under sin doktorandtid och sen finns det ingen plattform för metoden. Min blygsamma ambition är att bygga upp en förening som kan jobba med den här frågan och det tror jag kommer vara utvecklande på olika sätt.

”En ideell förening som ska jobba med att skapa en plattform för metodägare för att göra metoder tillgängliga för sjukvård och socialtjänst”

Sen håller jag på att bli docent. Det är ett tydligt karriärsteg som inte direkt betyder någonting mer än att jag har jobbat så länge, men om jag skulle varit i forskarvärlden hade det varit jätteviktigt.

Tack för intervjun!