Title Image

Tova Winbladh: min professionella utveckling

Tova Winbladh: min professionella utveckling

För något år sedan såg jag Tova Winbladh göra inlägg på psykologgrupper på Facebook där hon eftersökte ett annorlunda psykologjobb, ett som inte innebar att dagarna fylldes av klientbesök. Hon eftersökte frihet, möjlighet till fördjupning och utrymme för skrivande. Frågan gjorde mig nyfiken och nu har jag fått chansen att följa upp hur det gick. Här får ni läsa om psykologen som hittade sin smala nisch redan under utbildningen och sen har hållit den vägen konsekvent och samtidigt lyckats jobba på många olika sätt.

Foto: Martin Magntorn

Var började din psykologresa?

 

Den började när jag bestämde att jag ville bli psykolog och det var väldigt tidigt, kanske högstadiet. Sen var det några brokiga år där jag fick barn, pluggade andra saker och kanske hade gett upp att jag skulle bli psykolog men så gjorde jag högskoleprovet och insåg att jag faktiskt kommer in på utbildningen. Jag blev jätteglad och började i Lund när jag var 27 år ungefär och gick ut 2011.

 

Sen började psykologresan på allvar när jag under utbildningen jobbade på ett utredningshem för familjer med spädbarn. Då blev jag väldigt intresserad av det här med föräldraskap och små barn. Jag har egentligen hållit den linjen konsekvent hela vägen igenom sedan dess. Det har varit olika typer av jobb med föräldrar, föräldraskap och mindre barn.

Vad var det som fångade dig då och vad gjorde du på det jobbet?

 

Jag var utredningsassistent och jobbade i team tillsammans med socionomer. Vi tittade på och utvärderade föräldraförmåga och hur man kunde stötta föräldrarna så att de utvecklades i den. Det är de mest komplicerade föräldraärendena som hamnar på utredning, där man behöver avgöra om barnet kan bo med sina föräldrar över huvud taget. Och det var någonting med det, jag gillade när det blev riktigt komplicerat och man behövde tänka många steg runt omkring. Det kanske är föräldrar som inte kan ta till sig en viss typ av verbala interventioner utan man får jobba på andra sätt. Man behöver till exempel jobba med hela systemet kring barnen och föräldrarna. Det var en intressant värld att gå in i. Jag var redan intresserad av föräldraskap sedan tidigare, hade flera barn själv och hade läst allting som gick att läsa, men i det här jobbet kom jag in i en ny värld.

Det var någonting med det, jag gillade när det blev riktigt komplicerat och man behövde tänka många steg runt omkring.

Hur tänker du att det påverkade att du hade egna barn när du kom till det arbetet?

 

Det hade varit svårare om jag inte haft egna barn. När man jobbar med föräldrar på den nivå, när det är så komplext, då är det väldigt mycket ett hantverk. Då är det en stor fördel att veta hur man tar hand om bebisar. Hur brukar bebisar bete sig? Hur brukar småbarn betes sig? Alltså någon slags hantverksarbete kring barnen är nyttigt att ha med sig.

Hur fortsatte det sedan?

 

Efter utbildningen så gjorde jag min PTP inom mödra- och barnhälsovården där man är kopplad till barnmorskorna och BVC. Jag var kvar inom det området ett antal år och jobbade på lite olika ställen med framför allt föräldrastöd och små barns utveckling. På utredningshemmet hade jag fått jobba med de jättesvåra fallen och inom mödra- och barnhälsovården blev det mer arbete med normalföräldraskapet. Och jag började tänka mer kring föräldraskap i allmänhet, just normalföräldraskapet och vad som ingår i det och vad som ingår i ett familjeliv.

Så det är min kunskapsbas kan man säga.

Du beskriver hantverket som viktigt för arbetet. Hade du stöd av att ha gått psykologutbildningen också?

 

Jo, men absolut. Man får väl utgå från att man lär sig jättemycket under hela den utbildningen. Det som berör psykisk hälsa, psykiatriska tillstånd och neuropsykiatri är en stor del av att jobba med föräldraskap och små barn, men också hela samtalstekniska biten är viktig. I Lund har vi ganska mycket organisationspsykologi och det var också en viktig bit för att få den här analytiska blicken på både det lilla systemet och det större systemet.

Organisationspsykologi var också en viktig bit för att få den här analytiska blicken på både det lilla systemet och det större systemet.

Fler viktiga delar i ditt arbetsliv som du kan berätta om?

 

Efter några år lämnade jag mödra- och barnhälsovården för att jag tyckte att jag var färdig med att sitta med familjer och individkontakter. Jag ville göra någonting på en annan nivå som också hade med föräldraskap att göra. Så då hoppade jag på ett jobb som inte var ett psykologjobb utan ett projektledarjobb för ett projekt där de skulle bygga upp och implementera ett utökat föräldraskapsstöd i en hel kommun. Då satt jag på ett kommunkontor med politiker och förvaltningschefer. Det var något helt annat än vårdkontexten och det var jättenyttigt. Det gav en samhällelig överblick av hur olika parter i samhället samverkar när det gäller barn och föräldrar, en inblick i vad det finns för olika aktörer.

Det låter jättespännande! Vad var dina arbetsuppgifter?

 

Mitt jobb var att bygga upp en struktur för hur de olika verksamheterna inom kommunen, alltså skola, förskola, fritids och socialtjänsten, skulle kunna ge olika typer av föräldraskapsstöd i sina verksamheter. Vi gjorde utbildningsinsatser, byggde upp samverkansgrupper och olika föräldrautbildningar, tog fram underlag för hur man kan jobba med föräldraskapsstöd på föräldramöten till exempel. Försökte hitta struktur för hur man kunde pytsa ut kunskap och stöd så att man inte måste söka vårdkontakt för att få hjälp med sitt föräldraskap, utan det skulle genomsyra hela kommunen. Det här var en projektanställning så jag jobbade där i några år och sedan tog den slut.

Hade du velat fortsätta?

 

Nej, då kände jag mig nog klar med det för sen var det upp till de andra att genomföra det här som vi hade byggt upp.

Under projekttiden startade jag min firma och skrev också en föräldraskapsbok tillsammans med psykolog Ida Flink. Den heter Hela havet stormar och är utgiven av Natur och kultur.

Hur var det att skriva bok?

 

Det var jätteroligt och Ida var en så van bokskrivare så det var en lätt process och roligt att skapa tillsammans. Jag hade med mig så himla mycket från alla år med föräldraskapsjobb, så det var bara att få ur sig det på ett läsarvänligt sätt.

 

Jag tycker att det var ett bra samarbete med förlaget, ett bra samarbete med Ida och en rolig erfarenhet att ha gjort det.

Hur togs boken emot?

 

Den verkar populär bland de som läser den, men det är ingen jättemarknad för böcker. Jag ser lite här och var att folk läser den och tycker att den är stöttande i sitt föräldraskap.

Så du startade eget också?

 

Ja precis. Jag började med handledning, föreläsningar och utbildning som ofta var kopplade till boken, och vidareutvecklingar från det.

Jag jobbar med några familjer, men vill inte ha jättemycket klientarbete, och har också gjort organisationsutvecklingsjobb. Men framför allt så har jag började samarbeta med företaget Libero, alltså blöjföretaget. De har ett stort föräldraforum på internet med olika artiklar och appar och andra saker som vänder sig till föräldrar och handlar om barns utveckling och föräldraskap. Där är jag psykologisk expert och det innebär att jag skriver artiklar till dem, jag granskade artiklar som de skriver, de har en podd som vi har spelat in ihop, jag är med på Instagram ibland, jag svara på följarfrågor, har spelat in något Youtube-klipp och så. Det är lite allt möjligt i det där föräldraforumet och samarbetet med dem är jättekul och verkligen inom området normalpsykologi, att stärka föräldrar. Folkbildning kan man nästan säga.

Folkbildning kan man nästan säga.

Du nämner att du inte vill ha så många klientkontakter, säg något mer om det.

 

Jag känner att jag har gjort det färdigt. Jag vet att det är många psykologer som får ut väldigt mycket av själva klientkontakterna. För mig så är det inte det mest lustfyllda jag kan göra. Det är såklart givande och det ger mycket information och det har varit nödvändigt för den professionella utveckling, men där jag är nu så har jag inte något behov av det, utan jobbar hellre med att skriva saker och mer organisationsinriktat.

Har de organisationsuppdrag du gjort också varit kopplade till föräldraskap?

 

Ja precis, jag är så där supersmal. Det är bara föräldraskap raka vägen.

Nu, sen ett par månader tillbaka, så jobbar jag återigen på ett utredningshem, så nu är jag både anställd och egen. Det är ett liknande ställe som jag var på under utbildningen men nu i rollen som psykolog. Stället heter Ellagård och drivs av ett företag som heter Amplius omsorg. Jag ska just få en ny tjänst med psykologiskt ledningsansvar så då blir det ännu mer åt det hållet. Min uppgift är att bygga upp och implementera de psykologiska interventionerna. Utredningshemmet gör egentligen socialt arbete, men så finns det en psykologdel i det. Det är en helt nystartad verksamhet och det är himla roligt att bygga upp allting från grunden och verkligen kolla upp allt och se till att det blir vetenskapligt förankrat. Jag jobbar med implementeringen och mycket med personalen genom att stötta dem och förmedla psykologisk kunskap till dem som de sen använder med de som bor i verksamheten.

 

Jag träffar även familjerna gällande psykologspecifika moment som de andra inte kan göra, till exempel samspelsbehandling, vissa typer av samtal eller om det är väldigt mycket psykisk sjukdom eller så. Tanken är dock att det ska gå mer och mer åt hållet att alla behandlingspedagoger som jobbar här ska kunna utföra psykologiskt arbetet med tät handledning, vägledning och stöd i det.

Hur är detta? Hur trivs du?

 

Det är helt nytt och mycket är oklart och så där, men det är fantastiskt just nu. Det är ett jättefint värdegrundat företag så jag trivs jättebra i det. De värdesätter verkligen psykologisk kunskap och psykologens roll. Om man jämför med där jag kommer i från sedan långt tillbaka, alltså vårdlivet, så är det här något helt annat. De är mycket mottagliga för att jag får bygga upp det på vilket sätt som helst egentligen. Mycket tillit.

De värdesätter verkligen psykologisk kunskap och psykologens roll.

Du har haft en ”smal” resa men med många olika byggstenar. Vad har varit mest lärorikt för dig?

 

Då tänker jag att det är en praktisk och en teoretisk del som är lika viktiga. Först är det allt klientarbete. Att praktiskt lära känna små barn, föräldraskap, familjeliv och lära mig väldigt mycket om vad det finns för olika variationer och vad som brukar vara svårt. Alltså att man träffar så pass många att man får en övergripande känsla av hur problematiken ser ut inom det här området och på vilka olika sätt man kan jobba med det. Det har varit superlärorikt. En grundförutsättning för att kunna jobba på de andra nivåerna.

 

Sen har jag själv alltid velat undersöka saker teoretiskt med aktuell forskning och att följa med i den vetenskapliga utvecklingen. Det tycker jag har varit nästan lika viktigt, för det har hela tiden utmanat diskursen kring föräldraskap. Om man är inne i det fältet så finns det vissa saker man lär sig och andra saker kommer automatiskt. Jag har varit noggrann med att verkligen läsa in mig på vad vetenskapen säger. Ska vi jobba med samspel? Hur ska man göra det då? Vad är i ropet nu? Vad har visat sig inte funka så bra? Då får man också utmana den praktiska kunskapen med forskning och vetenskap, det tycker jag har varit värdefullt. Att utmana sina egna idéer.

Hur har du sett till att hålla dig uppdaterad och hitta den senaste forskningen?

 

Det har vuxit fram. Från ett famlande till ett mer systematiserat sätt. Men det har väl landat i att jag försökt värdera vilka olika kunskapskällor som är bra att använda sig av. Det är lätt hänt som psykolog att man stöter på någon bok och så läser man den och då är det så man tänker kring en fråga eller så råkar man läsa någon artikel och så generaliserar man utifrån den. Jag har fått jobba med att försöka titta bredare och större, till exempel gå in i andra länders motsvarighet till Socialstyrelsen och se hur de har lagt upp det, vad bygger de sina rekommendationer på kring det här? Så jag har gått från att läsa en bok som känns intressant till ett mer systematiserat sätt. Nu till exempel i mitt jobb så behöver jag lära mig mycket om utagerande och våldsamt beteende hos barn. Då går jag till de stora övergripande grejerna först, Socialstyrelsen och motsvarande sådana ställen i utvalda länder, och sen därifrån till att läsa artiklar och meta-analyser. Så försöker jag jobba med det.

Foto: Martin Magntorn

Händer det att du hittar kunskap som går emot gängse praxis?

 

Ja, det tycker jag att det kan hända lite då och då. Framför allt inom mitt fält för där är det ofta att det saknas stöd för insatser. Så är det till exempel med förebyggande arbete som vi psykologer säger är så viktigt, men inom mitt fält så är det ganska svagt stöd för att man ska ge insatser på en förebyggande nivå. Det är inte så att det inte funkar alls, men de breda insatserna får väldigt små effekter. Om man tänker sig att det ska få effekt på psykiskt välmående hos barn till exempel, då verkar det vara mycket bättre att ge riktade insatser.

 

Inom mitt fält pratar man hela tiden om att man måste ta problemen när barnen är riktigt små, insatserna ska komma tidigt men så verkar det inte vara riktigt. Snarare så att det är viktigare att komma in direkt med en riktad insats till problemgruppen när det väl uppstår problem. De bredare insatserna till alla barn och alla föräldrar är en del av det stora hela men det räcker inte till.

Ägnar du mycket tid åt den här vetenskapliga fördjupningen?

 

Ja, det tycker jag att jag gör. När jag jobbade inom vården så gjorde jag inte det eftersom man hade patienter hela tiden och det inte fanns så mycket utrymme för det. Men det saknade jag jättemycket då, att man aldrig fick tillfälle att verkligen fördjupa sig i någonting. Jag gjorde det en del då också, men det blev mindre eftersom man sen skulle springa till nästa patient. Efter vårdtiden har jag lagt mycket tid till efterforskningar och nu när jag ska bygga upp en verksamhet och ha den här PLA-tjänsten så blir det väldigt mycket av det för att verkligen se till att det blir rätt insatser för målgruppen och att det vi gör håller hög kvalitet och att vi får till en bra utvärdering och så.

För ganska länge sedan skrev du i en Facebookgrupp för psykologer och efterfrågade erfarenheter av att psykologjobb utan dagar späckade med klientsamtal och med det här utrymmet att fördjupa sig. Vad föranledde den frågan?

 

Frågan kom sig av att jag börjat förstå att det finns psykologer som rör sig helt fritt i sina egna företag, som kan gå in och göra vilka insatser som helst utifrån olika uppdrag. Det var en slags frihetsgrej att komma på det, att det finns uppdrag som man kan få som psykolog som inte bara är inriktat mot patientarbete. Mitt eget steg när jag lämnade mödra- och barnhälsovården var att jag bestämde mig för att ta ett ”inte psykologjobb”. Det var framför allt vården jag ville komma bort i från.

Det var en slags frihetsgrej att komma på det.

Ser du på psykologrollen på något annat sätt än vad andra gör?

 

Ja, det tycker jag kanske. Det kan ha att göra med jobbet inom mödra- och barnhälsovården, där har man ett dubbelt uppdrag och handleder även BVC-sköterskorna i deras arbete. Det var ett naturligt inslag att träffa patienter men man fick också åka ut i världen och träffa folk som jobbar på ett annat ställe. Det har tilltalat mig mycket.

 

Jag tänker att många psykologer kanske föredrar en mer trygg och tydlig tillvaro, att man har sitt behandlingsrum och dit kommer klienterna och så vidare. Jag har alltid föredragit att vara ute i det vardagsnära, där psykologjobbet inte bygger så mycket på samtalen utan mer att observera och analysera verkligheten och att försöka förändra någonting där. Så därför gillar jag behandlingshem, som jag är på nu, och att vara ute i organisationer och handledning och sådant som inte lika mycket bygger på verbala interventioner utan mer en analys av allt det praktiska och systemet runt omkring. Jag har haft en dragning till det.

 

Först har man information om en liten kontext för att sen bygga ut det och verkligen sätta sig in i saken. Hur fungerar ett samhälle? Vad har vi för olika instanser? Vad finns det för möjligheter i ett samhälle? En bredare analys och blick på området än vad det blir med det individuella mötet. Där är man väl olika med vad man trivs bäst i. Många får ut väldigt mycket av behandlingsarbetet och mötet med personer och då kanske man dras till det mer och man behöver inte röra på sig så mycket. För mig är det nästan bäst att åka runt med en bil hit och dit och hamna på olika ställen med olika människor.

Så det är då du bli inspirerad och får energi, när det är varierat och olika möten i olika sammanhang?

 

Ja, och just det där att man hamnar i situationen. Är det ett problem på en förskola, då vill jag dit och se vad som händer. Hur är den här ungen då, när hen går runt här? Vad är det vi pratar om?

Vad tänker du om lärande från andra, till exempel via handledning eller utbildning?

 

Det var väldigt värdefullt i början. Det finns ett gäng äldre barnhälsovårdspsykologer som har jobbat länge och som är väldigt trygga i sin yrkesroll. Att få stöd från dem var jätteviktigt, kanske framför allt för att få helhetsbilden av någon som har varit inne i en organisation väldigt länge, någon som kan ge överblicken på det större sammanhanget. De har gett mig mycket mer än extern handledning. Jag är inte jätteförtjust i extern handledning.

Kan du säga något om det, vad är det som inte varit bra?

 

Det har väl varit bra men jag kan känna att det är mer en underhållande stund där vi använder vår verbala förmåga till att reflektera lite snyggt kring olika saker. Jag vet inte om jag tycker att det påverkar vad man faktiskt gör. Hur mycket är det som blir bättre av det? Är det kanske bara en liten lekstund? Det kan i och för sig vara trevligt det också men då hade jag kanske hellre velat att man ramade in det som att nu har vi ett intressant, reflekterande samtal som känns roligt. För mig har det nog inte varit jätteviktigt för själva yrkesutövningen. Men det kan ju vara stimulerande med handledning.

Jag kan känna att det är mer en underhållande stund där vi använder vår verbala förmåga till att reflektera lite snyggt kring olika saker. Jag vet inte om jag tycker att det påverkar vad man faktiskt gör.

Så för dig finns lärandet mer i själva arbetet?

 

I själva arbetet och i den här fördjupningar som krävs för att utföra en arbetsuppgift på bästa sätt. Om man är lite perfektionist så vill man verkligen fördjupa sig.

Behöver du hjälp i det någon gång?

 

Ja jo, jag behöver hjälp av forskare ibland. Jag ringde upp någon på Lunds universitet nu till exempel, när jag håller på med det här med våldsamma barn, för att fråga var ska jag börja. Vad är det för metaanalyser och annat som gäller nu? Hur ska man närma sig det här området? Det tyckte jag var hjälpsamt. Min man är också forskare i barn- och ungdomspsykiatri så han hjälper mig en hel del.

Har du varit i något sammanhang där du känt dig motarbetad eller att det inte funnits möjlighet till utveckling?

 

Absolut, så kan det ju vara i vissa arbetsgrupper. Kanske framför allt när det inte har uppskattats att man har mycket energi och idéer och vill genomföra saker. Det kan ju vara av olika anledningar, att man som medarbetare känner sig pressad på något sätt, osäkerhet kring vad det ska leda till och att man ska behöva göra massa extra grejer. Om det till exempel redan är hög belastning så kanske inte arbetsgruppen är så sugen på att ha någon där som vill genomföra nya saker. Sådant har känts motarbetande även fast jag har kunnat förstå anledningen till det.

Vad händer med dig i ett sådant läge?

 

Då blir jag tyst och inåtvänd och sköter mitt eget. Sen blir det så att man slutar och går vidare till något annat sammanhang, som där jag är nu eller i den egna firman. Alla organisationer eller arbetsplatser passar inte alla.

Det låter som att du är mitt i ett utvecklingssteg nu, berätta om det.

 

Ja det är det här med psykologiskt ledningsansvar som jag ska axla för flera verksamheter nu. Tänker att jag ska lära mig mycket om implementering och om olika metoder och jag ska utvecklas kring hur man får arbetsgrupper att jobba med det som det är tänkt. Att jobba på bästa sätt så att alla känner sig kompetenta, duktiga och inspirerade.

Det är ju ingen liten utmaning, men otroligt spännande såklart! Om du siar om framtiden, är det den här typen av jobb som du kommer fortsätta med eller ser du fler förändringar framåt?

 

Den största förändringen för mig framöver tror jag är att jag för första gången på 24 år inte har småbarn längre. Det tror jag blir väldigt roligt för mitt yrkesliv. Att jag ska få jobba fokuserat. Jag har alltid jobbat deltid och alltid skyndat i väg till förskolan under hela yrkeslivet. Så jag ser framför mig att jag ska kunna gå in i jobbet helhjärtat och inte ha lika mycket familjefokus på sidan om. Jag har ju fem barn och nu är den yngsta sju och ett halvt så nu kommer något nytt.

Den största förändringen för mig framöver tror jag är att jag för första gången på 24 år inte har småbarn längre.

Några sista frågor, vad är det bästa med att vara psykolog?

 

Jag tycker definitivt att det bästa är att man kan jobba på de här olika nivåerna. Man kan jobba individnära i vårdkontext om man vill det, man kan jobba på gruppnivå med utbildning och handledning och så kan man också jobba lite mer som jag kommer göra nu, på organisationsnivå med kvalitetsarbete. Och beroende på var man är i livet och intresset för tillfället så kan man röra sig mellan nivåerna. Det är väl nästan unikt för ett yrke att man kan göra på det sättet, att det finns efterfrågan på alla områden.

Det här blir som ett medskick till psykologer som läser bloggen. Finns det något annat som du vill skicka med?

 

Att man ska byta jobb om man inte trivs. Det tycker jag verkligen! Testa något annat bara. Man behöver inte ens vara psykolog utan man kan jobba som chef eller något annat och känna sig runt. Jag tycker det känns som att det är många psykologer som fastnar i vårdkontexten och går runt och vantrivs. Men man kan göra annat, det finns så mycket roliga företag som man kan jobba tillsammans med på olika sätt.

Byt jobb om du inte trivs. Testa något annat bara!

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida inspiration och främja reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.