Wilhelm Behrman: min professionella utveckling

Wilhelm Behrman (Wille) är en tidigare psykologkollega som briljerar som manusförfattare med spännande tv-serier som Kalifat och Innan vi dör.

Jag var sugen på att intervjua honom gällande hans manusförfattarskap och hur det kopplas till psykologarbetet men Psykologtidningen hann före. Detta visade sig vara en lyckträff för då kunde vi i stället fördjupa oss i det psykologspecifika. Varmt välkommen till att stiga in i Willes psykologvärld som kantats av att hoppa på utmaningar, välja sina prioriteringar klokt samt att finna god klinisk användning av sin berättartalang.

Berätta om din psykologresa, var startade den?

Jag arbetade som manusförfattare och hade en svacka i yrkeslivet. Det gick tungt och jag kände oro, ekonomisk oro inte minst. Så stötte jag på min gamla kompis som jag inte hade träffat på 10 år som berättade att han läste till psykolog och jag blev avundsjuk. Funderade på det under den halvtimme det tog att promenera hem och väl hemma frågade jag min dåvarande fru, ”vad tycker du om idén att jag skulle börja läsa till psykolog?” Svaret blev ”ja, ja ja, lovar du att sluta skriva manus då?” För var det enerverande för mig med den här ekonomiska otryggheten så var det ännu mer enerverande för henne.

Det är nog vanligt i kreativa och sociala yrken där man frilansar att man efter en tid tröttnar på otryggheten och vill ha fast mark under fötterna. Man tappar sugen i viss mån och längtar efter ett riktigt jobb. En riktig utbildning. Och jag tror att psykologyrket suger till sig en hel del sådana som jag. Det var ett par till som hade liknande bakgrund i min kursgrupp. Psykologjobbet ligger kanske nära till hands därför att man är van vid att intervjua andra, formulera sig i skrift och intressera sig för människor. Så jag var nog lite typisk på det viset.

Så tack vare det mötet kom du på idén och så sökte du till utbildningen?

Ja och då hade jag nytta av att ha varit en pluggis. Jag hade bra betyg men det hade inte varit till någon hjälp tidigare så det var kul att pluggandet till fysikproven gav utdelning.

Berätta om utbildningstiden

Jag hade jobbat i arbetslivet i 15-20 år innan och det hade jag en enorm nytta av tror jag. Det var en stor fördel att vara van vid att strukturera sitt arbete, kunna jobba hårt och veta att man kan prestera under press i månader. Det gjorde att tentaläsning och sådant gick mycket lättare för mig än för de unga, som var betydligt nervösare än vad jag var. För mig var vet bara ett jobb.

Vad tyckte du om psykologutbildningen?

Jag gick på Stockholms universitet (SU) och jag tycker inte att utbildningen var så bra. När KI:s psykologutbildning kom i gång, vilket var några terminer in i min utbildning, så hade vi några kurser gemensamt och så fick jag inblick i den genom en bekant som gick där och det var något helt annat. Den kändes verkligen som den utbildning jag hade hoppats på. I utbildningen på SU upplevde jag mycket slöseri med tid och det som jag hade riktig nytta av tror jag man kunnat få in på mindre än tre år, kanske två. Jag tycker att det fanns onödiga kurser och kurser som hade för låg kvalitet. Så fanns det naturligtvis moment som jag älskade också, som KBT-momentet till exempel. Vi hade Jonas Ramnerö mycket och Johan Holmberg och Liv Svirsky som föreläsare, och man sög ju i sig det som en svamp. Det var helt underbart. Men jag tycker att för få moment var givande.

Vad var det på KI som du tänkte var extra intressant och lockande?

Det var så tydligt att de tog det här med evidens och vetenskaplighet på ett helt annat allvar än man gjorde på SU. De menade något med att de var KI, det här var på riktigt, det här var vetenskap och man såg sig mindre som flummig humaniora.

Vad hände efter utbildningen?

Jag hamnade genast på Psykologpartners och det var tack vare en surströmmingsskiva. Jag var med i ett litet surströmmingsgäng sedan många år och en augusti när vi träffades så var den vanliga surströmmingsskivevärdens syster med. Jag hamnade bredvid henne och hon var festlig och vi skojade jättemycket och hade det hur trevligt som helst. Sen när det börjar bli sent och folk ringde efter taxi så säger hon plötsligt ”brorsan säger att du är psykolog” och jag svarar ”ja nästan, jag går min sista termin, så snart kommer det att kosta pengar och prata med mig” och så visar det sig att hon var Sara Isling, dåvarande chef på Psykologpartners i Stockholm. Ett par dagar innan hade jag skickat in ansökan om att få göra PTP där och jag har nog aldrig blivit nykter så snabbt i hela mitt liv som när jag insåg att det var henne jag hade framför mig. Jag nämner att jag precis skickat en ansökan till henne och hon säger att de aldrig tagit emot PTP:are någon gång, så det kändes ju kört. Men sen ringde hon och bad mig komma förbi för att prata lite och så gav hon mig en PTP-plats.

Jag är så jävla glad att jag gick på den här surströmmingsskivan!

Hur kommer det sig att du sökte till Psykologpartners?

Jag sökte till alla ställen.

Men på den tiden så var det ju så, och det kanske det är fortfarande, att Psykologpartners var mångas dröm. De hade väldigt hög status i studenternas ögon då det hade kommit många föreläsare därifrån och det var omnämnt ofta. Det kändes som att ska man få jobba på en psykologmottagning så är det den bästa man kan hoppas på. Men jag hade ju inte räknat med att få det, utan jag satt där med min fru och räknade ut hur långa pendlingsavstånd som funkade för vår familj. Kunde jag jobba i Västerås? Ja. Kunde jag jobba i Norrtälje? Ja. Vi satt och räknade på det och så blev det Psykologpartners som låg trehundra meter från bostaden.

Hur var PTP-året?

Jag började innan jag ens hade fått ut min examen så det var vägg i vägg med studierna och vilken flooding det blev! Jag var 45 år och hade mycket arbetslivserfarenhet så de kände väl att man inte behövde vara så försiktig med mig och bara vräkte på mig uppdrag.

Jag vet inte om du kommer ihåg det men det var faktiskt du som lärde mig vad handledning var. En av de första dagarna så följde jag med på din handledning som du hade på Stadsmissionen. Jag hade hört begreppet handledning många gånger men ingen hade ordentligt förklarat vad det gick ut på. Så jag var med dig, tittade och antecknade och fick veta vad handledning var och dagen därpå hade jag min egen första handledningsgrupp.

Oj! Kul att jag kunde vara till hjälp. Hur var det för dig att hoppa direkt in i att göra många saker?

Det är klart att jag var stressad och lite överväldigad, men samtidigt var det precis så jag ville ha det. Jag hade boken full andra veckan tror jag, för vi hade lång kö har jag för mig.

Dessutom så började jag direkt vara svaret när klienter ville ha någon lite äldre psykolog. Då tog man fram mig som en månad tidigare gått på psykologprogrammet. De ville ju egentligen ha någon som var rutinerad men jag var väl tillräckligt mycket kameleont för att framstå som mer rutinerade än jag var gissar jag. Jag tyckte om det.

Jag var stressad och förlorade mycket sömn och hade naturligtvis en känsla av kontrollöshet, men jag tänkte att om tre månader så kanske den där kontrollösheten har gått över och jag känner att jag har kommit in i det. Ungefär så var det för det var ett bra sätt för mig att komma i gång och jag hade en bra handledare i Johan Holmberg. Han stöttade mig och jag fick prata hur mycket jag ville med honom hela tiden. Jag kände mig väl omhändertagen. Jag fick allas stöd men också ett enormt ansvar direkt. Det passade mig. Jag hade varit chef för en liten tidningsredaktion tidigare till exempel så jag var van och blev inte så tyngd av ansvar.

Så det fanns mycket energi i att få det här ansvaret direkt men fanns det tillfällen då du upplevde att det inte var ok, att du inte bottnade? Blev det riktigt svårt någon gång?

Ja, lite så. En tid hade jag 12 handledningsgrupper i en organisation som skulle implementera MI och jag var helt ny för metoden. Jag sitter och läser på under tågresan på väg till handledningen och när jag kommer fram visade det sig att grupperna hatade MI. De hade gått någon kurs och hade inställningen, ”ska vi göra det här också, är inte vårt jobb tillräckligt svårt utan att någon ska tvinga oss att göra något larvigt som heter MI?” Så de var fientligt inställda till metoden som jag skulle handleda dem i utan att kunna ordentligt själv. En del var också rätt fientligt inställda till mig för jag representerade det där som de avskydde så mycket, så det var inte så kul stämning där och så hade jag 12 grupper. Det var tungt ett tag. Minns att jag på resan hem ringde en psykologkompis och beklagade mig. Hon garvade och sa ”bra exponering för att känna sig ogillad!” och när hon hade en så humoristisk inställning till det fick jag ha det också. Men det var rätt tufft då.

Så det var ett utmanande PTP-år låter det som. Skrev du manus samtidigt?

Då jobbade jag heltid som psykolog men precis samtidigt som jag gick ut utbildningen så hade min film 4 år till premiär och det förändrade ju allting. Så skälen till att jag började som psykolog försvann egentligen samtidigt som jag blev färdig. För när filmen kom ut så förändrades min arbetsmarknad. Den fick några fina recensioner och telefonen börjar ringa, det var då jag slog igenom som manusförfattare. Det var inget stort genomslag, men lite grann i varje fall, plötsligt var jag lite etablerad och fick uppdrag.

Jag tänkte inte att jag skulle vara manusförfattare, nu var jag ju psykolog. Fast sen kom det ändå krypande, som att manusförfattandet kom till mig. Jag fick några roliga uppdrag som jag inte kunde motstå. Jag var ändå mycket mer psykolog än manusförfattare då, men det svängde när min bästa kompis och kusin Niklas Rockström frågade mig om jag ville vara med och ta fram hans projekt Innan vi dör. Den tv-serien skapade vi tillsammans och då blev jag manusförfattare på riktigt.  Det var ju då som de stora projekten började bli av och då hade jag varit psykolog på heltid i fem år ungefär.

Ge oss några nedslag i vad som var viktigt för dig under de fem heltidsåren.

Man måste bygga en bas och skaffa sig en identitet som psykolog. Vad är det som jag är bra på? Man får inte vara för mycket generalist tycker jag. Eftersom jag hade barn hemma visste jag att min fritid inte skulle räcka till att läsa oändligt många böcker i en bredd av ämnen utan att jag behövde koncentrera mig på några grejer. MI upptäckte jag ju när jag var tvungen att handleda i det men jag märkte att jag blev kärare och kärare i det, det tilltalade mig oerhört. Det passade så bra också därför att MI är ett förhållningssätt som påverkar hela ens arbete. Så jag bestämde mig för att jag ska vara en MI-kille och fördjupade mig i det.

Sen ville jag också vara en väldigt enkel psykolog. Jag skulle hela tiden luta mig stenhårt på beteendeanalysen och jag ville vara riktigt bra på grundläggande TBA (tillämpad beteendeanalys). Min kunskap behövde inte vara bred men rejält förankrad i det jag kunde. Jag undervisade mycket i grundläggande TBA och tog gärna sådana föreläsningar och hamrade verkligen in den kunskapen.

Efter ett tag slutade jag skämmas för att jag inte hade den där stora bredden och satte i stället en ära i att vara konsekvent och tydlig i det lilla jag kunde. Ingen skulle slå mig på fingrarna när det gällde situation-beteende-konsekvens. Bestämde mig för att funktionell analys ska jag fan kunna och tillämpa jämt. Ibland så kallar jag mig för en barfotapsykolog, det jag gör är inte avancerat men det tål att upprepas och är applicerbart på väldigt mycket.

Intressant! Jag måste få göra en liten avstickare här för att jag minns att du höll MI-utbildningar helt utan powerpoints och det var väldigt uppskattat. Vad var grejen där?

Jo, jag märkte att jag föreläste väldigt dåligt med powerpoint. Här läcker det ju in från andra hållet kan man säga, här hade jag nytta av mitt jobb som manusförfattare. Jag upptäckte att mitt sätt att hålla föreläsningar så att jag själv blev intresserad var att se det som en berättelse från början till slut. Att se dramaturgin i föreläsningen. Om jag hade två utbildningsdagar i MI så ville jag sluta dag ett med en cliffhanger till exempel. Jag ville också göra publiken känslomässigt överväldigad direkt. Efter en halvtimme så skulle de tänka ”Åh fan! Men hur då? Hur kommer man dit då?”. ”Ja, det är det som de här två dagarna ska handla om.” Så jag försökte lägga upp det på det viset och det är väldigt likt en film eller tv-serie, att ha en stark öppningsscen som är väldigt känslomässig och så ska alla tänka, hur kommer vi dit? Det här gör man helst genom att berätta fritt, så mitt naturliga sätt att berätta den här berättelsen var inte att läsa innantill eller ha slides, utan jag hade en lapp med stolpar på det jag behövde ha med, men jag ville berätta själv med egna ord, just som en berättelse.

Spännande ingång på utbildandet! Du har ju också arbetat mycket med parterapi, hur startade det?

Mitt intryck är att det är väldigt olika mellan kliniker huruvida man känner sig dragen till att ha parterapi eller inte. Min tro är att om det går ganska bra första gången man arbetar med något, det kan vara PTSD, paniksyndrom, depression eller parterapi, så blir man sugen på att fortsätta med det, men om det går kasst så är det lätt hänt att man inte vill hålla på med det.

För mig blev det så att jag är riktigt rädd för stress- och utmattningspatienter. Jag hade några sådana i början där jag kände, ”jag vet inte vad jag håller på med och jag gör ett dåligt jobb och jag får bara ångest av det här ”. Så tyvärr har det satt sig lite och jag undviker den målgruppen. Men med mitt första par så gick det bra och det var väldigt inspirerande och då fick jag smak för det.

Jag har en, som jag själv tycker, bra tvångsmässighet. Jag är nämligen livrädd för terapeutisk avdrift och det är därför jag är så fixerad vid det här med grundläggande TBA. Även i parterapi har jag alltid varit väldigt noggrann med beteendeanalysen. Just i det sammanhanget har jag märkt att folk lätt tappar bort beteendeanalysen och det är ju den vi behöver för att förstå det specifika paret. Det görs med hjälp av dubbla funktionella analyser. Många behandlare värjer sig från det och tänker att dubbla funktionella analyser verkar för krångligt. Och det är ju lite krångligt, men har vi fått kläm på det så är det dubbelt så kul också tycker jag. Jag älskar dubbla analyser och tycker att det är jättefascinerande att jobba med.

I parsammanhang är det mycket tårar, gråt, känslor och änglar som går genom rummet och då är det viktigt att man påminner sig om att se det i beteendetermer hela tiden och hålla sig till beteendeanalysen. Det har i alla fall gett mig en självtillit.

Och det är IBCT (Integrative Behavioral Couple Therapy) som du jobbar med, visst?

Ja precis, beteendeterapi helt enkelt. Jag håller i utbildningar i IBCT och påminner om det hela tiden så att de inte tappar bort det. När vi jobbar med empatiskt möte eller gemensam distans så är det en tillämpning av beteendeanalys, inget annat.

Det svåraste för mig med parterapi är att lyfta båda parter lika mycket och hålla sig från att vara partisk. Känner du igen det?

Ja, jag förstår precis vad du menar och det är en utmaning men jag såg det som en rolig utmaning och till slut hade jag vant mig vid det sättet och vara som parterapeut. Men du har rätt, det är en av de saker som är klurigt i parterapi.

Prokrastinering kopplar jag till dig också, hur kommer det sig att du började jobba med det?

Jag är ju själv en prokrastinerare lite grann, inte på patologisk nivå men jag har kämpat med det. Speciellt när jag var ung student i Uppsala, då var jag en riktig prokrastinerare. Så jag har alltid haft ett gott öga för det där problemet, jag förstår människor som sitter fast i det. Som manusförfattare är det jättevanligt bland kollegor och något man alltid pratat om.

Det var lite berusande när jag under utbildningen råkade snubbla över en behandlingsmanual. Det var en kognitiv manual för prokrastineringsbehandling och det var fascinerande. Problematiken hade med mig att göra, jag kände mig personligt berörd, och så hittade jag den här manualen och sen hade jag väl lite framgång med de första patienterna också, så då blev det ett av mina områden.

Efter fem år som psykolog på heltid växlade du om till att bli mer manusförfattare. Berätta.

I samband med att vi skrev Innan vi dör och Kalifat så gick jag först ner till halvtid 2014 och sedan, 2016, till att endast jobba en dag i veckan som psykolog och så har det fortsatt.

Rent yrkesmässigt så behöver jag egentligen inte vara psykolog längre och till att börja med så var det lite lockande att tänka att jag skulle sluta. Fast ganska snart förstod jag att jag skulle sakna det så oerhört mycket eftersom jag finner det enormt stimulerande och framför allt meningsfullt. Men det har varit en utmaning att hålla i gång hjärnan på rätt sätt. Jag är inte säker på att jag är lika stark som psykolog nu som jag var innan jag gick ner i tid. Det här är något som oroar mig lite. Är jag verkligen den psykolog jag vill vara nu för tiden? Det är ytterligare ett skäl till att vara så tvångsmässigt fixerad vid funktionell analys och beteendeanalys för att jag för guds skull inte får gå vilse här. När man jobbar så lite är det ännu lättare att gå vilse. Det är främst känslan av meningsfullhet som gör att jag absolut inte tänker sluta som psykolog.

Vad är det du prioriterar under den här psykologdagen i veckan? Vad är det du jobbar med nu?

Jag försöker ha en handledningsgrupp minst, som jag träffat var tredje vecka eller så, och sen så måste jag ha par, det tycker jag är viktigt. Jag har profilerat mig rätt mycket som parterapeut och tycker att det är kul. Om jag skulle tappa det där och börja känna mig vilsen i parterapi vore det inte roligt alls. Sen har jag några spridda individualterapier också.

Fortsätter du att handleda kollegorna i parterapi?

Ja det gör jag, det lever vidare här på kontoret. Jag odlar rollen som handledare i parterapi. Det är bra för man slipar instrumenten genom att handleda andra. Man blir nästan ännu mer koncentrerad när man ska hjälpa någon annan för då duger det inte att säga att man inte vet eller behöver fundera. När man har en kollega som ställer frågor till en får man köra i gång hjärnan och börja rita dubbel-sorkar.

Vad ser du i ditt psykologarbete framöver?

Jag hoppas verkligen att det finns utvecklingsvägar framåt. Jag kommer inte att gå avstannande i mål. Det bästa med psykologyrket tycker jag är att det inte är någon skarp pensionsålder, det tycker jag är helt underbart, för jag är skräckslagen inför att sluta jobba. Jag fattar inte hur det ska gå till. Rent åldersmässigt så har jag högst 10 år kvar och jag älskar mig själv för att jag valde att bli psykolog just ur det här hänseendet, det räddade mig, att jag kan fortsätta hur länge jag vill.

Jag kommer säkert bli ute som manusförfattare, den telefonen kommer sluta ringa. Tv-branschen är rätt åldersfixerad så jag är räknar med att de kommer tröttna på mig och då kan jag snarare växla upp som psykolog.

Det ämne som jag vill ska bli mitt nästa fokusområde är PTSD. Jag är jättefascinerad av det, skulle vilja jobba med det och har alltid varit nyfiken på det, men det har aldrig blivit av att jag har klivit in där. Då skulle jag definitivt se till att jag fick utbilda mig ordentligt och sen börja jobba med det. Det är jag skitsugen på.

Sverige är fyllt av människor som har en traumatisk bakgrund och vården är så eftersatt och vi har så lite att erbjuda dem. Det är en jättestor patientgrupp som vi har så lite att ge så det känns nästan som en skyldighet som samhällsmedborgare att vara till hjälp där. Sen är jag fascinerad av dramatiska syndrom och behandlingar och det verkar det vara här. Dessutom tror jag att det är bra om man är lite äldre, jag misstänker att man kan bidra med någon slags lugn auktoritet som kanske behövs för just traumatiserade människor, så jag tänker att min ålder skulle kunna vara en fördel kanske.

Så du fortsätter att vara nyfiken?

Nyfikenhet är min värderade ritning, hur jag vill vara som människa. Om jag märker att jag tappar min nyfikenhet så tvingar jag mig att skärpa mig.

Tror att min nyfikenhet kommer från journalistiken. Jag började som journalist väldigt ung, jag var 18 år när jag fick mitt första journalistjobb och kunde ingenting. Vad visste jag om någonting? Men jag märkte att ju mer jag agerade nyfiket, desto bättre gick det, så det var nästan en överlevnadsmetod inom journalistiken att vara just nyfiken att ställa följdfrågor och gå in i det. Man kunde inte vara blassé för då kunde man inte utföra sitt arbete. Man kunde inte vara uttråkad.

Finns det fler saker som journalistiken och manusförfattandet bidragit med till ditt psykologarbete?

När jag bedriver psykoedukation med klienter så tror jag att jag har en väldig nytta av historieberättandet. Jag tror att det hjälper mig att få klienterna att hänga med och fatta poängen med det jag berättar. Jag tror att jag kan få psykoedukation att verka lite mer inspirerande därför att jag kan sätta in det i ett narrativ eller en berättelse. Kanske att jag i mina bästa stunder kan få klienten att känna sig som en del i en resa eller berättelse och var i resan eller berättelsen som de befinner sig nu, vad som väntar dem och vart vi är på väg.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.